Min dag har fyllts av en del bakning till morgondagens födelsedagsfirande av min ena systerson som fyller 14 år; det blev kolakakor, kladdiga chokladmuffins och toscabitar den här gången. Ni som har läst den bloggen länge vet ju att om någon fyller år i familjen så brukar det bli jag som bakar till födelsedagsfikat...
Jag har också sett/lyssnat på en del ishockey-matcher under dagen. Mitt favoritlag Washington Capitals (med min favoritspelare Nicklas Bäckström) vann sin första match i matchserien mot New York Rangers (med Henrik Lundqvist) i Sanley Cup-slutspelet, och Kanada vann sin första match i ishockey-VM mot Lettland. Om en dryg timma är det dags för Sverige att spela sin första match mot värdnationen Tjeckien, vilket blir mycket spännande...! Det är så mycket ishockey att följa nu på tvn att jag egentligen inte har tid för något annat - om jag fick bestämma...haha!
Dock tog jag och hundarna en tur till hundgården för en lekstund med en av deras favoritkompisar (en ung boxertik) , men det är lite jobbigt för mig att vara där med Alfahanen just nu. Jag är så orolig att Alfahanen ska göra illa sig igen, att han ska snubbla i någon grop eller snubbla när han jagar efter sina kompisar... Samtidigt vet jag ju att han har kul så jag vill inte stoppa honom heller...
Jag har helt enkelt inte riktigt kommit underfund med hur jag ska kunna balansera (1) min medvetenhet om hans stigande ålder, (2) min rädsla för att förlora honom, (3) mitt behov av att se honom ha roligt och (4) min rädsla för att han ska göra sig illa...
Alfahanen är min första alldeles egna älskade kompis/stöttepelare och jag har aldrig brottats med sådana här tankar och rädslor förut... Men han hjälper väl mig att reda ut oredan i mitt hjärta/hjärna, precis som han har hjälpt mig med så mycket annat i livet...
Annie
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaEn av de fantastiska egenskaper hundar har är att leva "här och nu". Något som inte är lika enkelt för oss, tyvärr... För mig så är det en härlig syn att se Alfahannen springa runt och leka, trots att han har några år på nacken. Jag kan liksom se Teddy springa brevid honom och busa han också. Tids nog får de träffas igen och leka tillsammans som de älskade att göra, men jag hoppas att det dröjer många år tills dess... Usch, tårarna bara sprutar, som de ofta gör när jag tänker på Teddy... Kram till er alla
SvaraRaderaJa jag tänker också ofta på Teddy när Alfahanen leker... Jag ser Teddy försöka springa i kapp och sedan skälla till av frustration när han - återigen - inte hinner ikapp sin snabbspringande 'brorsa'... riktigt underbara minnen :))
SvaraRaderaDet är bitterljuvt att ha älskade djur!!!! Jag saknar fortfarande min Pepsi, efter 3,5 år.... minnena har man alltid kvar och kan plocka fram.
SvaraRadera