ETT ÅR!

För exakt ett år sedan, den 19 mars 2014, skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen:D

355 inlägg senare är det den 19 mars 2015 och jag har NÄSTAN lyckats med att skriva ett inlägg varje dag. Det var ju min ursprungstanke att jag skulle blogga varje dag, eftersom jag själv läser en hel del bloggar och bland mina favoriter är de som uppdateras ofta. Dock har det varit en riktig utmaning att varje dag finna något att skriv om, och ibland har jag nog inte lyckats speciellt bra...

Min ursprungstanke var nog att VÅRAN LILLA VRÅ skulle vara en handarbetsblogg, men ganska snabbt insåg jag att om jag skulle kunna skriva ett inlägg varje dag så räckte inte enbart handarbete som ämne. Nog för att jag handarbetar mycket, men ibland går det faktiskt ett antal dagar utan att jag använder någon nål eller tråd. Nej, ganska snabbt blev det en blogg om allt sådant som är viktigt för mig; mina hundar, mitt sportintresse, mitt handarbete, mitt mående, min familj och alla andra saker som dyker upp i mitt liv. Jag antar att det är både positivt och negativt för eventuella läsare...Om du inte är intresserad av sport kan det bli tråkiga inlägg ibland. Eller om du inte gillar broderier så är VÅRAN LILLA VRÅ definitivt INTE bloggen för dig just nu...haha! Men jag hoppas att det också kan vara positivt; att man aldrig riktigt vet vad jag ska skriva om. Jag vet inte själv vad jag ska skriva om många gånger...haha! Och som någon klok människa sa till mig - kan det ha varit syrran?! - det är din blogg så du kan skriva om vad du vill!

Förutom att det ibland är svårt med inspiration till själva inläggen - eftersom jag vill skriva något varje dag - så är RUBRIKEN mitt andra problem med det här bloggandet. Jag är urdålig på att komma på bra rubriker... Ni anar inte hur många kvällar jag sitter och funderar länge på vad jag ska kalla dagens inlägg! Någon enstaka gång kan jag tycka att jag kommer på en ganska fyndig rubrik, men för det mesta känns rubrikerna uttråkiga! Jag får alltså passa på att be om ursäkt för om rubrikerna får er att somna innan ni ens har läst inläggen... Jag kan bara hoppas att mina rubriker blir bättre med tiden.

Men på det hela taget är jag väldigt glad och nöjd med att ha startat den här bloggen! Det allra bästa är när man får trevliga kommentarer, vilket värmer hjärtat otroligt mycket - tack ni som har kommenterat ibland! Men sedan har jag verkligen uppskattat min blogg - och andra bloggar - som ett socialt medium:) För mig som har kämpat med social fobi så är en blogg ett perfekt sätt att få lite sociala kontakter. Jag bestämmer HELT SJÄLV vad jag skriver om och hur anonym jag vill vara vilket passar mig perfekt. Samtidigt kan man ha lite social kontakt med sina läsare. Själv har jag blivit nästan beroende av att läsa mina favoritbloggar, och jag hoppas att det finns några där ute i världen som uppskattar att regelbundet läsa min blogg...:) Även om jag inte lever ett särskilt spännande, innehållsrikt eller fascinerande liv - tvärtom:) Det är bara MIN vardag med mina hundar och mina intressen.
Det känns också bra att ha dokumenterat vissa saker ur mitt liv; framför allt mina korsstygnsprojekt och bilder och berättelser om mitt liv med mina hundar. Hundarna blir ju äldre, och en dag kommer jag verkligen att uppskatta att jag har bilder och episoder ur hundarnas liv dokumenterade här så jag kan minnas och se tillbaka med kärlek på deras liv med mig.

Så återigen, tack för att du läser min blogg, och jag hoppas att du fortsätter att besöka VÅRAN LILLA VRÅ framöver:)))

Annie

300...och en ängel.

Det är jubileumsfirande här på bloggen! Gårdagens inlägg var mitt 300:e inlägg sedan jag startade bloggen förra våren. Ganska häftigt att jag har klarat av att hålla igång den så länge och att jag har klarat av att skriva NÄSTAN varje dag, även om orken och inspirationen ibland har trytigt. Speciellt med tanke på att jag inte har så stor läsarskala...om jag har tio läsare per dag så är jag riktigt nöjd, haha! Det är ju ganska skönt i och för sig, för det ställer inte så höga krav på mig som bloggare, och jag kan svamla på om allt möjligt här utan att någon bryr sig nämnvärt - haha!

Idag var också en dag när jag besökte min terapeut Pia för sista gången - så vitt jag vet. Det var inte sista gången för att jag är 'frisk' utan det var sista gången för att landstinget inte godkänner flera gånger - oberoende på om jag behöver mer hjälp eller inte. Helt j-a knäppt kan jag tycka! Jag kan ju betala själv förstås, men det finns ju inte en chans att jag har råd med 1000 kronor för en timme på min sjukersättning.

Som vanligt var det skönt att sjunka ner i hennes patientsoffa och få lätta lite på trycket. Hon har från första början (5-6 år sedan) förstått mig och lyssnat på mig och stöttat mig och satt ord på mina känslor och beteenden som jag själv inte har kunnat finna ord för. Att hon själv har haft erfarenheter av hur det är att bo i England har ytterligare hjälpt mig att känna förtroende för henne från dag 1.

Från vårt sista samtal idag tog jag med mig några ytterligare insikter om mig själv:

- När jag blir riktigt stressad eller känner mig utsatt så tar min REPTILHJÄRNA (ja, psykologer säger faktiskt så!) över, dvs ens mest djupgående, primitiva instinkter/känslor. Då blir reaktionen en av de tre följande: flykt, slåss eller paralyserad. För min egen del är det ALLTID FLYKT om jag kan; annars paralyserad. Det finns ingen chans att jag kan vara 'rationell' i de här situationerna eftersom den delen av hjärnan kopplas bort och reptilhjärnan tar över.

- Jag saknar helt tilllit till människor och världen när det gäller mig själv. Däremot har jag inte något problem att lita på veterinärer när det gäller mina hundar. Lustigt; eller hur?!

- Jag måste SE att något verkligen händer/ att det blir ok innan jag kan tro på det. Därför kan jag inte koppla bort min oro eller min ångest förrän det som plågar mig är avklarat och bakom mig. Jag saknar tilllit till att saker och ting ordnar sig eftersom jag har förlorat tilliten till världen och inte litar på att människor och livet behandlar mig väl. Och även om jag de senaste åren har blivit mentalt sett LITE bättre (typ 5 %...) på att koppla bort viss oro, så kan jag inte styra över kroppens reaktioner. Det är därför jag får problem med framför allt magen - min 'kroppskompass' - så fort jag blir stressad eller orolig.

Det är sååå skönt att ha Pia som ett bollplank när jag ska försöka förstå mig själv och mina reaktioner, och hon är alltid på min sida och får mig alltid att må bättre och hjälper mig att till och med kunna skratta åt mig själv ibland. Att jag har kommit så pass långt på vägen som jag ändå har sedan jag kollapsade för sju år sedan, är till stor del tack vare henne. När vi har suttit och pratat i en timme så känner jag mig alltid bättre - och mindre knäpp än vanligt - och går därifrån med ett leende.

Hon är verkligen - och kommer alltid att vara - en av mina änglar i världen.

Och för någon som har väldigt svårt att lita på människor så är det stort.

Annie

TJOHOO!!

Idag har Våran Lilla Vrå 1001 saker att fira!

Resan till Stockholm gick jättebra! Tanden är numera fixad och ser jättefin ut, och priset var dessutom överkomligt. Jag var så lättad och glad efteråt att jag kunde ha slängt mig om halsen på tandläkaren..! Sååå otroligt skönt!!! Nu hoppas jag att vi får ha lite lugn och ro här i Vrån så att vi kan få njuta av Ishockey-VM och Fotbolls-VM utan stress och oro...

De andra 1000 saker som vi firar är att jag har haft över 1000 besökare på bloggen! Det känns otroligt roligt och inspirerande! Även om de flesta av besökarna är min egen familj...:))) Det är superkul att det finns de som vill följa med på min och mina hundars åktur på livets berg-och-dal bana!

Tack för att du läser våran blogg!!!

Kram från invånarna i

Våran Lilla Vrå