Vad kul att du har hittat hit till Våran Lilla Vrå! Jag som bloggar här är en tjej mitt i livet mitt i Sverige som delar mitt liv med den busiga beaglen Solstrålen och den lilla men tuffa chihuahua/tax/beagle-blandningen Kaxmörten. I regnbågslandet springer också min älskade beskyddare Tyson som tyvärr lämnade oss i maj 2019. Jag är långtidssjukskriven och har haft det kämpigt i många år, men försöker nu finna någon form av lycka och glädje i livet igen med hjälp av bland annat mina älskade hundar, mina många handarbeten och mitt fanatiska sportintresse. Välkommen att dela vardagen med oss!
Helst vill jag gömma mig inomhus och bara handarbeta, sträcktitta på Morden i Midsomer och Miss Marple och försöka glömma allt jobbigt som omger oss/mig tills allt det här är över och vi kan återgå till det normala.
Vilket förstås inte funkar så bra så därför mår jag som jag mår.
Hörde en alldeles underbar version av den gamla klassikern Stand by Me med Anthony Hamilton och hittade den här tillhörande videon på Youtube.
Även om den här versionen är tänkt för Alzheimer's Association så känns låten och texten även väldigt passande för vad vi alla går igenom just nu. Hela låten finns på Spotify.
Jag får nog snart göra en ny låtlista på Spotify med musik som hjälper mig att ta mig igenom den här mardrömmen...
Jag sitter och skriver samtidigt som jag har ett öga på Eurovision. Det är ju stört omöjligt att fokusera helt på det programmet, i alla fall den första delen av programmet. Det är så många konstiga låtar - även om jag måste säga att den allmänna standarden är lite bättre än vanligt - så jag klarar inte av att enbart titta på programmet och sitta och irritera mig på konstiga uppträdanden...
Jag har faktiskt en favorit - förutom Sveriges Robin Bengtsson förstås! - och det är Moldavien. Älskar den poppiga rytmen...fast jag fattar inte varför de måste ha 3 brudar som dansar??!! Hittills har det bästa annars varit Måns Zelmerlövs ljuva kommenterande stämma och den lilla sketchen där han var med.
Man kan ju bara inte ha för mycket av Mums-mums!
I natt ska Ottawa Senators börja ta sig an Pittsburgh Penguins i ena konferens-finalen i Stanley Cup. Jag hoppas, hoppas att de kan slå Pittsburgh men jag tror det blir svårt. Ottawa har en superbra svensk i sitt lag; deras svenska kapten Erik Karlsson...
...som är en av de bästa backarna i hela NHL... och väldigt snygg och trevlig är han också:=) Den STORA frågan är om hans pedigree och ledarskap räcker för att hans välspelande Ottawa ska slå stentuffa Pittsburgh...???
Jag kommer i alla fall att hålla alla tummar jag har!
Idag visste jag att jag borde dammsuga och torka golven; något som jag alltid gör i samband med att jag tvättar hundarnas grejor och kuddar och sängkläder mm. Då vet jag att städningen i alla fall blir av med jämna mellanrum. Egentligen skulle jag ha gjort det igår, men då hade jag VERKLIGEN inte ork...!
Idag fick jag också kämpa rejält med motivationen och energinivån, och det dröjde mer än halva dagen innan jag lyckades ta tag i dammsugaren. Det som äntligen fick igång mig var lite mumsiga Ballerina kex (inre mental belöning typ när jag har dammsugat hälften av lägenheten kan jag ta ett kex) och min nya Spellista på Spotify!
Syrran försökte länge introducera mig till Spotify, men som vanligt var jag väldigt seg och svårflörtad när det gäller 'nya' grejor. Men det senaste halvåret, speciellt efter jag fick en Iphone i julklapp, har jag börjat använda Spotify en hel del. När jag bodde i London mellan 1990 - 2004 så var jag ute och dansade på London-klubbarna en hel del, och musiken som spelades då har fastnat hos mig. Sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag dock inte lyssnat på den typen av musik så mycket eftersom den väcker många - ibland jobbiga - minnen. Men för någon månad sedan, när jag har börjat må lite bättre i själen, började jag leta upp den här musiken på Spotify, och gjorde min egna London-clubbing-spellista på Spotify med alla mina gamla favoriter. OCH jag kunde lyssna på den utan att det hugger till alltför mycket i hjärtat.
Många, många minnen far igenom hjärnan och hjärtat när jag lyssnar på låtarna...
när jag och min Stora Kärlek dansar tätt ihop ...när jag känner mig som den vackraste och sexigaste i hela världen när han tittar på mig...när jag sitter i mitt lilla aupair-rum och lyssnar på Kiss-FM...när jag kör bil i London och lyssnar på musiken på bilradion...när jag får uppskattande ögonkast av okända killar i klubbarna...när jag städar hos en familj och samtidigt lyssnar på Englands Top-of-the-Pops på radion...när jag minns alla resor och alla timmar jag och min Stora Kärlek spenderade ihop i sporthallar...när jag tänker på all den kärlek och smärta som jag har upplevt och lämnat bakom mig i London...
...men numera är smärtan hanterbar och jag kan faktiskt till stor del lägga den åt sidan och bara njuta av musiken. Och njuter gör jag; rytmen gör att något händer med min kropp när jag lyssnar på min spellista, och innan jag vet ordet av så har jag börjat dansa runt i vardagsrummet med hundarna springandes runt benen på mig. Inte ens städningen känns jobbig när rytmen tar tag i mig. Jag har kallat min lista för LONDON, men jag kanske borde ha kallat den för STÄDMUSIK för det är vad den spellistan har blivit för mig. Den ger mig energi när jag egentligen inte har någon, och kroppen kickar igång av sig själv:)
Det känns egentligen ganska ironiskt - och symboliskt med tanke på det SÅ annorlunda liv jag lever nu - att musiken som jag började älska i London och som är förknippad med sååå många minnen från mina år i London...
...nu är den musik som ger mig energi när det är tomt i tanken och hjälper mig att få jobbiga saker gjorda här hemma...! Det är som om någon form av mental och själslig cirkel är sluten......
Jag tyckte inte den här deltävlingen var så mycket att hurra för direkt... Det klart bästa med hela programmet var David Lindgrens shownummer; så himla bra och underhållande!
Satt här och skrattade högt flera gånger:) Bara synd att man inte kunde rösta på honom.
Den enda låt som jag hajade till på - och inte kände för att snabbspola mig igenom - var Benjamin Ingrossos nummer. Det stod ut för mig bland bidragen, så jag var nöjd med att den gick vidare (vilket kändes ganska självklart när man jämförde bidragen...).
Nästa vecka ser jag verkligen fram emot för då är det äntligen dags för snyggingen Robin Bengtssons bidrag. Jag älskade hans bidrag förra året...
...så jag ser verkligen fram emot att se hur årets låt är. Det är nog dags att ladda ner Mello-appen så att jag kan hjärt-rösta!
Nu har ju nästa säsong av Idol börjat och då påminns jag om tidigare vinnare. Jag har två favoriter:
Kevin Walker och Jay Smith. Kevin Walker för att han är så snygg, trevlig och har en sammetslen röst:) Och Jay Smith för att han har en sådan otrolig hårdrocksröst men samtidigt en underbar känsla i rösten!
Idag städade jag hemma och då satte jag på Jay Smiths Idolskiva som jag inte har lyssnat på ett tag.
Åh vad bra den var...fast det visste jag egentligen; hade bara tillfälligt glömt bort:)
Så fort jag tänker på Jay Smith så kan jag inte låta bli att undra om han har lyckats hålla sig ifrån droger, så idag var jag därför tvungen att söka på nätet för att se om jag kunde hitta någon ny info om honom och då hittade jag den här otroligt fina sången som han uppträdde med i Idol Extra 2014.
Jay Smith gör tydligen en sommarturné för tillfället så då hoppas jag att det innebär att han mår bra. Skulle vara så tråkigt om han slösade bort sin otroliga röst och talang på droger och annat skit.
Äntligen har den nya stereon kommit på plats och jag är supernöjd!
Jag fick stuva om en bit för att få in två högtalare (jag har ju bara haft en ett bra tag), men jag är riktigt nöjd med hur det blev till slut! Det känns som om jag snart har städat och rensat hela lilla vrån den senaste tiden. Ljudet var i alla fall jättebra och det fanns inställning för extra bas vilket är mycket viktigt för mig:)) Nu är det bara att hoppas att den här håller lika länge som min förra stereo...eller i alla fall så länge att jag hinner betala av den...
Just nu har jag en tv-kanal (TMC) som visar massor av gamla filmer, och häromdagen spelade jag in en dokumentärfilm om Elvis Presley från 1972 som heter Elvis på turné. Jag har suttit och tittat på den och också friskat upp minnet om Elvis Presley via internet; bland annat för att se vilket år han gick bort (1977).
Det är flera saker som har slagit mig när jag tittar på den här dokumentären där man ser honom åka från den ena utsålda konserten till den andra. Först och främst var han en OTROLIG sångare med en gudomlig röst och en otrolig karisma; jag sitter som trollbunden när han sjunger vissa låtar... Sedan kan man ju inte låta bli att slås av den enorma HYSTERIN och den intensiva bevakningen omkring honom som person och kändis, och vilken otrolig press det måste ha varit för honom. Inte konstigt att han var beroende av mediciner för att fungera... Han turnérade dessutom intensivt fram till sin död (han skulle börja en ny turné dagen efter han dog t ex) så trycket på honom som person måste ha varit på max hela tiden. Jag slås framför allt av en enormt vemodig känsla av att han egenligen vigde sitt liv till sina fans och att han dog på grund av dem, vilket skulle vara enormt tragiskt...
Slutligen slås jag av ett behov att skaffa mig en samlings-CD med Elvis största hits; hans musik låter lika bra nu som den gjorde för 40 år sedan...
