Aldrig mer!

På våran morgonpromenad stötte vi på en kvinna som alltid går med tre chihuahuas. Idag hade hon dock bara två stycken med sig så jag frågade henne var den tredje var? (Eftersom vi känner igen så många hundägare och hundar här, så blir man alltid lite fundersam när alla deras hundar inte är med på promenaderna...) Tyvärr visade sig att hennes tredje hund - en 16-årig tik - hade gått bort i vintras... Hon berättade för mig vad som hade hänt, och sedan pratade vi lite om hennes andra två hundar. Den ena tiken var också ganska gammal så hon fruktade att hon inte skulle ha så många år till, medan den tredje var något yngre. Jag frågade henne om hon inte skulle skaffa några fler hundar, men hon sade att den tredje kommer förhoppningsvis att leva så länge hon jobbade och när hon går i pension så kommer hon inte ha råd att ha hundar.

Jag gick därifrån och tänkte inombords att det spelar ingen roll om jag måste leva på vatten och bröd - jag kommer alltid att ha hundar så länge jag lever!!! Jag vet att jag antagligen kommer att ha ännu mindre med pengar när jag blir pensionär, men jag kommer aldrig mer att vara utan hund! Jag vill aldrig mer vara utan hundsällskap på promenaderna. Jag vill aldrig mer sitta ensam på kvällarna. Jag vill aldrig mer vara utan hundars enorma kärlek och tillgivenhet. Jag vill aldrig mer vara utan människans bästa vän!
Jag har haft ett stort hål i min själ sedan jag flyttade hemifrån (jag växte upp med tre schäfrar; först Butzer, sedan Ludde och slutligen Zolo) och fick leva utan närheten till hundar, och det hålet har försvunnit sedan jag blev hundägare. Hela min långa tid som studerande och boende i England så kände jag en längtan efter hundar. Det var omöjligt för mig att ha hund under den här tiden, men det var alltid en saknad i själen som jag för det mesta försökte ignorera, men som jag nu äntligen känner har försvunnit...

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan hundar nu, speciellt eftersom jag inte har barn eller en partner. Det har varit många långa jobbiga år med mycket sorg, depression och frustration, men nu har jag i alla fall nått en punkt där jag känner att så länge jag kan dela mitt liv med hundar så är det i alla fall ett liv värt att leva.
Det är värt det så många gånger varje dag i mitt liv.
Det är värt det när jag ser deras glädje inför en promenad.
Det är värt det när de ligger och sover brevid mig i soffan.
Det är värt det när jag får gomorron-pussar av mina fyrbenta älsklingar.
Det är värt det när Solstrålen tittar på mig med sina bruna ögon och ger mig en sällsynt nospuss.
Det är värt det när de tittar på mig med kärlek och väntar på sina smaskiga godbitar.
Det är värt det när de kryper upp i min famn för att gosa.
Det är värt det när de välkomnar mig med enorm glädje när jag har varit och slängt sopor.
Det är värt det när de springer runt och busar i det fria och deras enorma glädje lyser upp min själ.
Ett liv med hundar är helt enkelt värt att leva!

Så, aldrig mer ett liv utan hundar!

Annie