Jag saknar ord...

...efter det som har hänt i Stockholm idag.

Jag har en stor klump i magen - som många andra just nu kan jag tänka - och har svårt att fokusera på något just nu. Samtidigt vill jag tänka på något annat för det är för fasansfullt att ta till sig att Sverige har råkat ut för detta.

Jag lämnade ju en väldigt otrygg tillvaro i London för 12 år sedan, där jag upplevde både IRA-hoten och 9/11 och all den skräck och oro som man kände efteråt. (Läs mer om den upplevelsen HÄR och HÄR.)
Jag vill inte ha den otäcka känslan igen.

Det jag framför allt känner just nu är...

VAR SKA DETTA SLUTA??!!!

Det läskigaste som finns är människan...!

Jag brukar normalt sett inte kommentera nyheterna här men just nu sitter jag med en klump i magen - vilket jag misstänker att ni också gör - och mår illa över de hemskheter som har skett i Paris. Det får mig också att tänka på mina år i London och den rädsla jag kände där efter attentatet i New York den 11 september 2001. Man var orolig över att något liknande skulle hända i London, och varje gång jag åkte tunnelbanan drog jag t ex en suck av lättnad när jag kom upp på marken igen; det kändes tryggare att vara ute i det fria än fast under jorden ifall något skulle hända... För att inte tala om hur man tittade med rädsla på människor som man tyckte såg 'konstiga' ut, eller som betedde sig konstigt...Men det är det värsta med människan - man vet ALDRIG vad som försiggår på insidan av en människa! En människa kan promenera lugnt med en väska och le åt sina medmänniskor - medan det på insidan av människan planeras mord och i väskan finns det bomber eller vapen...!
Det är det som skrämmer mig mest av allt - vi kan aldrig veta vad som gömmer sig på insidan av en annan människa! Och för varje dag som går så förstärks tyvärr den känslan mer och mer...! Det är väl därför listan på människor jag VERKLIGEN litar på blir kortare och kortare alltefter åren går...

Nej, tack och lov för hundar som är som de är utan baktankar och gömda intentioner! Och tack och lov att man har två fyrbenta clowner hemma som får en att tänka på andra saker:)
I morse när vi skulle gå ut så var Kaxmörten fortfarande kvar i sängen, och anledningen till det var att han på något sätt (?) hade lyckats tagit sig IN INUTI påslakanet! Så när han sedan skulle ta sig ut var han helt omgiven av tyg...

Ni ser väl honom???

Han försökte komma ur täcket själv vilket slutade med att han och halva täcket låg på golvet men ingen Kaxmört syntes till...:) Så jag fick lyfta upp honom och täcket igen och leta mig in nerifrån fotändan och lokalisera honom inuti påslakanet och sedan visa honom hålet han kunde ta sig ut igenom:)

Tittut!

Jag skrattade gott åt det hela medan jag höll på och hjälpa honom:) Hade jag inte hjälpt honom ur påslakanet tror jag att han fortfarande skulle vara insnurrad i täcken och lakan...haha!

Jag har en känsla av att jag kommer att få bädda om i sängen ikväll - han lyckades stöka till en hel del:) Förutom skratten han bjöd på!

Annie

NINE ELEVEN

Nine Eleven...det var vad man kallade 11 september 2001 i England. Och det var där jag var den ödesdigra dagen som ingen någonsin kommer att glömma.

Jag satt i mitt lilla rum på morgonen och skulle skriva på mitt avslutande litterära forskningsprojekt som skulle vara inlämnat ett par tre veckor senare. Min lilla tv var på i bakgrunden. Helt plötsligt bröt de det vanliga morgonprogrammet för att visa bilder från New York, och jag kunde inte tro mina ögon när jag såg de där första fruktansvärda bilderna av det första flygplanet som kraschar in i byggnaden... och sedan fortsatte jag att stirra på bilderna som förmedlades... nästa flygplan som kraschar in i nästa byggnad...människor som faller från fönstrena...bilder från Washington...tornen som rasar...jag kunde inte sluta titta. Fortfarande nu när jag tänker på det så är det helt ofattbart vad som skedde. Hela den dagen satt jag som fastnaglad framför min lilla tv medan mitt arbete blev ogjort. Och känslan av otrygghet tiodubblades av oron för om London var nästa mål i siktet för terroristerna. Det tog mig säkert en vecka innan jag kunde fokusera på mitt forskningsarbete igen, och det tog mig många månader innan jag kunde åka tunnelbanan i London utan att stirra på mina medpassagerare och undra om någon av dem var en terrorist ute efter att döda människor. Varje gång jag kom upp ur tunnelbanesystemets många gångar så drog jag en djup suck av lättnad - var man ovanför marken hade man i alla fall en chans att fly om något skulle hända...

Mindre än ett år senare var jag i New York och då besökte jag Ground Zero. Jag såg det enorma hål som var kvar efter tornen som hade kollapsat...jag såg den hundratals meter långa minnestavlan där alla namn stod på de personer som hade omkommit i Nine Eleven...jag såg minnesbilder i affärerna och restaurangerna runtomkring Ground Zero där man visade hur det såg ut under och efter attentatet, och vad New York-borna hade gått igenom...

Ground Zero

Precis som människorna i New York inte ville att besökarna skulle glömma vad som skett, så hoppas jag att världen aldrig glömmer bilderna på människorna som försökte rädda sig själva genom att hoppa från tornen den dagen, alla människor som dog helt i onödan, och alla familjer vars liv slogs i spillror den dagen. Och jag hoppas innerligt att jag aldrig får se något liknande igen.

Ground Zero idag.

Annie 

 

P.S. Kaxmörten är åter hemma med oss igen, tack och lov! D.S.