Vår i luften...men ångest inombords.

Idag sken solen från en klarblå himmel. Det var några plusgrader och när jag promenerade i solens sken så var det riktigt skönt. Hade jag inte gått precis bredvid en väg så hade jag nog hört fåglarna kvittra och det var verkligen hopp om vår i luften. 

Men medan jag promenerade i vårsolen med min favoritmusik i hörlurarna så kunde jag inte låta bli att tänka på hur andra människor har det just nu. De kanske också vaknade upp med en klarblå himmel och strålande solsken och vårblommor som just vaknar till liv...men istället för att njuta av sin dag så flyr de panikslagna från ett obegripligt krig eller så ser de hela sitt liv bombarderas eller så kanske det är den sista dagen i livet för de som så modigt försvarar sin rätt att få leva i ett demokratiskt land😢💔.

Jag vet inte om jag ska känna mig lyckligt lottad eller ha dåligt samvete för att jag lever i Sverige just nu. 

Och för varje dag så växer klumpen av oro och ångest i magen och jag undrar om vi kommer att få fortsätta leva i lugn och ro här i Sverige. Något annat känns otänkbart, men det som nu sker i Ukraina kändes ju som otänkbart för två veckor sedan... då jag själv var försjunken i OS-bubblan och var helt omedveten om att något alldeles otänkbart och fruktansvärt och fasansfullt var på väg att hända...

Jag förstår fullkomligt att folk har börjat krispreppat. Det overkliga börjar ju kännas mer och mer verkligt för varje dag som går... Och hade jag haft egen bil och extra resurser så hade jag redan vidtagit ett antal åtgärder.

Men eftersom jag inte har det så försöker jag istället njuta av att mina underbara jul/påskkaktusar i köksfönstret verkar ha blivit helt galna den här vintern och har blommat i flera omgångar.

Jag blir lika glad varje gång jag ser de små blomknopparna dyka upp eftersom jag vet att det kommer att leda till underbara blommor som lyser upp mitt lilla fönster så fint. Och just nu känns det extra viktigt att omge sig med något fint här hemma som motpart till allt det fruktansvärda som händer.

 

Vissa dagar...😔

 De senaste dagarna har jag haft jobbig ångest. Rätt vad det är så händer det något som framkallar ångesten och sedan får jag dras med den i dagar tills jag har lyckats koppla av tillräckligt och distanserat mig tillräckligt från det ångestframkallande situationen/händelsen att kroppen och hjärnan till slut kan varva ner till en - för mig - normal nivå. Allt påverkas under tiden; min kropp, min hjärna, min sömn, mitt psyke, min toleransnivå, mitt tålamod, min ork, min energi, min livslust mm. Tack och lov för viss medicin som kan ge mig lite välbehövlig sömn och lite ångestdämpande lättnad mellan varven. Som ni kanske förstår så faller många saker ifrån under dessa perioder, som t ex bloggen. Stört omöjligt att fokusera på att skriva något vettigt när hjärnan håller på att koka över...

Det som hjälper mest vid ångestens perioder (förutom viss medicin) är gos med hundarna, bra serier på tv och spännande sport att engagera sig i. Allt som jag bryr mig tillräckligt mycket om för att det ska kunna dra mig ur ångestens grepp för en liten stund. Tyvärr har jag ju inte Tyson vid min sida längre... Han som var den allra bästa ångestmedicinen. Det räckte med att lägga armarna omkring honom och begrava ansiktet i hans mjuka päls så kände jag mig direkt lugnare och tryggare igen. I alla fall så länge jag hade armarna om honom. Men tack och lov skänker Kaxmörten ganska mycket tröst, och framför allt har han så mycket kärlek att ge mig som får mig att känna mig en aning bättre. I alla fall för en stund. 

Åh nej!

Just nu är jag däckad, både mentalt och fysiskt.
Det beror på att jag igår kväll, när jag skulle borsta hundarnas tänder, upptäckte att Kaxmörten har en stor spricka i ena hörntanden och det syns att den håller på att paja helt. Så fort jag såg hur det såg ut så insåg jag att han måste till veterinären...! Helvete! Något jag har fasat för eftersom jag kämpar som en gnu för att försöka få ihop pengar till en ny valp och lever väldigt tajt ekonomiskt som det är just nu.

Hursomhelst, vi ska till veterinären imorgon för en röntgen och nästa vecka blir det akut operation. Mamma ska gå in - återigen - för att stötta mig ekonomiskt men det känns riktigt, riktigt tungt. De sista åren har jag liksom inte haft en chans att få ordning på min magra ekonomi. Det har varit det ena katastrofläget efter det andra - trasig tv, Tysons insomnande, tandproblem för mig, mm mm - och jag kommer inte chans att komma ikapp vilket är sjukt frustrerande.

Men nu är fokus på att Kaxmörten ska ta sig igenom detta och klara av operationen som nog blir ganska stor. Han är ju 11,5 år nu så orolig är jag över sövningen etc.


Ångesten har därför varit närvarande i kroppen under natten och under dagen, och jag har fått tagit extra lugnande och tänt ett väldoftande juligt doftljus för att dämpa oron och ångestkänslorna. Tack och lov är det bara några dagar tills NHL drar igång på riktigt igen, och nu ikväll visar de Washingtons enda träningsmatch live på Viaplay innan starten på lördag, så jag ska unna mig att se hela den matchen ikväll på datorn om jag orkar.

Ta hand om er; livet kan förändras snabbt....

Min Corona HANDLINGSPLAN (självhjälp)

Återigen en dag med jobbig ångest och en klump i magen. Jag tror vi var många som blev chockade av att läsa om den tragiska bortgången av Adam Alsing. För mig var det dels för att jag vet vem han är och då är det mera påtagligt än när man bara läser om hemska siffror, och dels för att han är i min ålder. Jag bor ju i en mindre stad i Sverige och än så länge har vi varit relativt försonade, men det märks att oron börjar sprida sig nu och att Viruset liksom kryper närmre. Och man känner sig så maktlös och som man bara sitter och väntar på något hemskt ska dyka upp och inget kan göra.

Därför tänkte jag lägga upp lite länkar som jag (och min syster) har hittat till olika saker vi kan göra innan och om/när vi blir sjuka. Nu börjar det ju faktiskt komma lite information om saker som kan hjälpa om man blir smittad av Viruset.

Aftonbladet har skrivit en ARTIKEL ( https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Vb8a1W/sa-kan-du-hejda-corona--och-avlasta-varden ) om vad som är viktigt att göra hemma om vi blir sjuka. Dricka MASSOR av vätska (febern och diarré leder i de flesta fall till uttorkning) och göra andningsövningar för lungorna är väldigt viktigt. De flesta som kommer till sjukhuset har dubbelsidig lunginflammation.

Det finns videos på Youtube med exempel på andningsövningar och här är två av dessa. Tyvärr är de på engelska men den första är ganska lätt att förstå ändå. Och i artikeln ovan ger de också förslag på en övning man kan göra hemma.

Det är inte bra att ligga ner på rygg för mycket och det finns en amerikansk ARTIKEL från CNN där man kan läsa om hur det har hjälpt många patienter att ligga på mage så mycket som möjligt eftersom det underlättar andningen.

Det hjälpte mig faktiskt lite att hitta all den här informationen på nätet och få veta vad jag själv kan göra om jag drabbas. Andningsövningarna är för övrigt bra att göra redan innan man blir sjuk.
Så nu har jag min handlingsplan om Viruset hittar mig:

-Sitt upp så mycket som möjligt, upp och rör på mig ofta och eventuellt ligga på mage för att avlasta lungorna.

- Drick, drick och drick och drick ännu mer. Nästan alla som kommer till sjukhusen är uttorkade!

- GÖR ANDNINGSÖVNINGAR varje timme!

Tipsa gärna om ni har hittat mera positiv information om vad vi alla kan göra för att hjälpa oss själva i dessa oroliga tider!!

För mycket oro

Usch, jag har så nära till ångesten just nu... Jag hade jobbig ångest förra veckan över Corona och all härlig sport jag såg fram emot som helt plötsligt försvann och lämnade ett gigantiskt hål i mitt liv och mitt välmående. Nu har min tv-dosa dött också och det har gett mig en ny omgång med ångest och idag tog jag till slut en lugnande tablett UTÖVER min vanliga medicin för depression/ångest för att försöka dämpa den värsta oron inombords. När redan sportsändningarna har försvunnit så är jag livrädd att det ska bli något olösligt problem med tvn också så att jag plötsligt står utan BÅDA de hörnstenarna i mitt liv...

När jag var som värst stressad idag satte jag mig och läste blogginlägg från förra våren då Tyson fortfarande levde. Det var sorgligt och samtidigt fint att läsa om våran sista tid tillsammans och även om jag grät så var det en form av tröst också att titta på fina filmsnuttar och bilder och minnas min älskade vän som alltid stöttade mig genom vått och torrt.
Jag skulle verkligen behöva begrava mitt ansikte i hans mjuka, varma päls nu och genomsyras av det lugn och den trygghet som han alltid gav mig...❤

Ångest

Idag var första gången som jag känt riktig ångest över Corona-viruset.
Inte så mycket för min egen hälsas skull, men för mina äldre släktingar och för allt som händer i Sverige och världen på grund av Corona... Det är skrämmande och känns som en overklig mardröm.
Jag är dock personligen väldigt tacksam att jag bor i ett mindre samhälle och har begränsad kontakt med andra människor i mitt dagliga liv. Det känns definitivt som en bonus i denna stund.
Den stora och hemska frågan är hur illa kommer det att bli innan det blir bättre..?

Nu har jag fått tid hos tandläkaren imorgon, men jag tror nog att det kommer bli flera besök... Har svårt att se att de ska kunna åtgärda mitt problem på en gång...men jag hoppas jag har fel.
Senare i veckan har jag dessutom det roliga läkarbesöket att se fram emot...hahaha...så just nu blir det lugnande medicin för att hålla nere ångesten så gott det går, tupplurer framför tvn och lite handarbete i den mån jag orkar; somnar nästan på en gång när jag har virknål/stickor i handen. Huvudet och kroppen orkar inte så mycket just nu...

Någon som älskar att sitta i knäet.

Jag vet inte om mina grabbar känner att matte har det kämpigt, men de håller sig tack och lov väldigt nära mig.

Tack och lov att jag inte är helt själv utan har mina små sötnosar som håller mig sällskap och ger mig välbehövlig villkorslös närhet och kärlek när det som mest behövs.

Det har blivit lite för mycket stress och oro nu och jag mår inte så bra. All energi går åt till att ta mig igenom dagen med så lite ångest som möjligt. OCH jag saknar Tyson som verkligen hjälpte mig vid sådana här tillfällen...💔💔💔.

Jag har i alla fall lyckats skriva ett inlägg på JULBLOGGEN så ni får kika in där om ni vill läsa mer.

En oväntad reaktion...och en ny CAL!

Gårdagsplanen var att jag skulle tvätta mm idag, men i slutändan bestämde jag mig för att skjuta upp det till imorgon och ha en lugn och lite svalare dag med handarbete istället. Tack och lov finns det ju mycket tvätt-tider just nu när så många hyresgäster njuter av sina semestrar.

Så, efter att ha varit i hundgården en stund på morgonen så tänkte jag att jag kanske skulle komma igång och brodera en stund och började plocka fram väv och funderade på vilket enkelt mönster jag skulle testa... Men när jag satt där med korsstygnsmaterialet omkring mig fick jag helt plötsligt en sådan ångest och kände så starkt att jag INTE ville brodera ändå. En mycket konstig och obehaglig känsla, men jag lydde den och plockade bort allting som hade med korsstygn att göra. Jag vet inte riktigt vad som hände... En dag ska jag komma igång igen med korsstygnen men det blev tydligen inte idag. Istället kändes det skönt och tryggt att ta fram virknålen igen.

Jag upptäckte nämligen nyligen att en av mina favoritdesigners, HELEN SHRIMPTON, precis har börjat med en ny CAL (virkalong). Det ska bli en fyrkantig filt och namnet är SACRED SPACE CAL och tanken bakom den är att vi alla behöver en plats som är bara vår egen där vi kan vara ifred och skapa och må bra. Och eftersom jag gillade utseendet på filten och tanken bakom den så var jag sugen på att börja virka på första delen. Dessutom har jag en del restgarner i akryl efter mina filtar som jag har gjort klart den här våren så jag hade redan materialet.

Jag är verkligen nöjd med början på filten. Jag har försökt kopiera hennes färgval hittills, och som vanligt är det ett nöje att virka efter hennes mönster. De är alltid så lätta att förstå och hon har många förklarande bilder på alla detaljer trots att maskorna och detaljerna kan vara ganska kluriga. Det finns en svensk översättning, men jag håller mig till det amerikanska orginalmönstret. Jag är så stolt att jag har lärt mig att läsa engelska mönster och inte längre tänker på om det är engelska eller svenska mönster jag följer. Del 2 kommer på fredag - det är 9 delar allt som allt - och jag tror nog att jag kommer hinna  klart del 1 innan dess...även om jag tyvärr inte kommer att hinna virka så mycket imorgon.

USCH!!!

Ikväll känner jag mig helt slut.
Det har varit en mentalt jobbig dag för mig. Jag tog mig nämligen igenom min första mammografi...
Kanske inte så jobbigt för många, men för mig som har kämpat med social fobi, och inte litar på människor, och inte klarar av när främmande människor tar i mig så är det väldigt jobbigt.
Dessutom har jag tidigare gått igenom en riktigt jobbig och ångestfylld röntgen när jag hade dubbelsidig lunginflammation, så bara tanken på en mammografi har fått det att krypa av obehag inombords.
Vilket också är anledningen till att jag har avbokat den i många år.

Men eftersom jag äntligen fick en lååååångtidssjukskrivning och inte har haft skräcken från Försäkringskassan hängande över mig det senaste året så tänkte jag, förståndigt och vuxet, att jag nu skulle försöka ta itu med det. Jag fixar liksom inte flera ångestgrejor samtidigt. Och när jag dessutom inte behöver betala för 'nöjet' så kändes det som om jag borde försöka klara av det....kanske...

Mamma ställde upp och skjutsade mig och följde med mig så att jag inte skulle behöva vara själv. Jag vet ju inte hur dåligt jag kommer att må och då hjälper det verkligen att ha någon man litar på med sig som kan stötta mig. Jag är så otroligt tacksam att jag hela tiden har haft familj (och ibland riktigt goda vänner) som har kunnat följa med mig på många skitjobbiga möten med läkare och försäkringskassan mm under min långa sjukskrivning. EN gång försökte jag gå själv, vilket slutade med att jag efteråt stod i korridoren utanför min dåvarande läkares rum och hade världens ångestattack och grät hysteriskt i säkert en kvart medan en kurator försökte trösta mig... Inte så kul.

Så jag lyckades ta mig igenom dagens besök. På något sätt. Jag blir så pass stressad och så stel att jag knappt kan prata ordentligt och då är man inte så himla sugen på att ta av sig tröjan för en vilt främmande människa. Även om hon var ganska lugn och försiktig och förstående. Det blir liksom att man spänner hela kroppen så hårt man kan för att överhuvudtaget kunna vara kvar, för skulle kroppen göra som den - och jag- verkligen ville så skulle jag absolut inte vara i det där hemska rummet med den där främmande människan. Själva röntgenbiten var inte någon fara - hade hört och läst att den kan göra lite ont - men det var extremt obehagligt när hon rörde vid mig; det var ju liksom inte min hand hon rörde... Bara jag tänker på det nu så kryper det inombords igen.

Och när hon efteråt sade att man eventuellt kallar tillbaka en på en ultraljudsundersökning om de inte är helt nöjda med röntenbilderna så tänkte jag inombords I helvete heller, det kan ni glömma!...
Jag kollade senare med syrran och hon behövde aldrig göra det så jag hoppas verkligen att jag har samma arvsanlag...! Annars får de kedja fast mig på den där jävla britsen. Fy sjutton säger jag bara!

Så nu är jag HEEELT SLUT i kropp och själ och axlarna värker efter alla spända muskler under dagen och alla jobbiga känslor.
Dessutom har jag bokat tvättstugan imorgon eftersom jag vill ha alla sådana tråkiga hushållssysslor gjorda innan OS börjar, men just nu fattar jag inte hur sjutton jag ska orka städa och tvätta imorgon...

Annie

Cykeltider!

Nu märks det att det är vår och folk börjar ta fram cyklar. Även så i våran familj.

Jag har haft två cyklar sedan jag kom hem från England för 12 år sedan. En riktigt gammal cykel som jag sparade ihop till när jag gick på högstadiet; vilket innebär att den är mer än 30 år gammal. Jag använde den det första året jag var hemma igen, men det fungerade inte att cykla med Alfahanen med den cykeln (tunna däck, bockstyre och allmänt för vingligt...) Därför köpte jag en ny cykel på Coop efter ett tag.

Tyvärr var den nya cykeln INTE ALLS bra. Den kostade 2000kr och det var totalt bortkastade pengar. Hade jag vetat vad mycket problem jag skulle få med cykeln hade jag ALDRIG köpt den! Däcken var av superdålig kvalitet och jag fick punka ganska snabbt. När pappa var på besök från Stockholm så visade han mig hur man bytte innerslang om man fick punka, men tyvärr fick jag punka ganska mycket. Och för varje gång blev det jobbigare och jobbigare att byta slang; jag släpade upp cykeln till lägenheten så att jag kunde hålla på i lugn och ro, men hade väl inte rätt teknik och de sista gångerna höll jag på att sabba händerna när jag slet med att få på de där j-a däcken.

Sedan fick jag punka på bakdäcket och då var jag ju tvungen att ta av kedjan och det var nog överkurs, för det slutade med att min kedja hoppade av när jag var på väg till ett köpcentrum och jag fick ringa svågern som kom och hämtade mig och cykeln. Sedan var jag SÅÅ LESS på cykeln så den blev förvisad till källaren och jag fick panik när jag tänkte på att cykla; jag var då sjukskriven dessutom och mådde inte bra som det var.

Sedan dess har jag inte använt mina cyklar, utan någon enstaka vecka här och där lånat syrrans under sommaren. Men de sista somrarna - nu när jag tagit mig förbi en del av min sociala fobi - så har jag varit sugen på att ha möjlighet att cykla igen. Samtidigt har mamma fått problem att cykla efter hennes operationer, och hon var tvungen att ta beslutet att sluta cykla. Detta ledde till att hon för någon vecka sedan frågade mig om jag ville ta över hennes cykel, och samtidigt kanske ge mina cyklar till mina syskonbarn? Jag hade inte ens tänkt tanken, men när hon sade det så var det ju perfekt!
Mina cyklar fungerar, de behöver bara lite omvårdnad som jag inte hade råd med. Däremot kan mina äldsta syskonsöner fixa cyklar och gillar att mecka så de skulle ju kunna fixa cyklarna själva!

Så nu i helgen var det dags; mina cyklar fick flytta hem till syskonbarnen och mammas cykel kom till mig! Syskonbarnen var mycket nöjda och från vad jag har hört så var det cykelverkstad hela helgen! Min 'nya' cykel gick till min systerdotter och den gamla fick helt nytt liv av min yngre systerson Simon som är 15.

Ikväll kom han förbi och visade hur den såg ut nu. Tyvärr tog jag aldrig ett kort på hur den såg ut innan, men jag kan lova att det inte såg ut som samma gamla tjejcykel som jag var så stolt över när jag var 15!:)

Bockstyret var utbytt till ett tufft grabbstyre, och den vita färgen på cykeln var övertejpad med camouflagetejp vilket såg riktigt häftigt ut. Främre stänkskärmen och pakethållaren var också bortmonterad och den hade fått nya däck. Det var framför allt härligt att se den användas igen, och att Simon var så nöjd att ha en cykel igen, trots att den är över 30 år gammal. (Tydligen äter syskonbarnen cyklar till frukost, haha). Extra roligt att han sedan kunde fixa till den lite som han ville ha den:) Det märktes verkligen att han nu såg fram emot att cykla på påsklovet och i sommar, och det värmde gott i mitt hjärta!

Så nu är vi alla nöjda med vår nya cykelsituation, och jag planerar också min första cykeltur. Ungarna servade mammas cykel innan jag fick den och svågern ställde in sadeln så nu är det bara att tuta och köra!
Härligt med cykeltider och en mamma/mormor som tänker till ibland:)

Annie

Det kom två brev...

 ...från  FÖRSÄKRINGSKASSAN...

...bara jag såg kuverten så steg illamåendet inombords och det började susa i hjärnan...

...ångesten och oron som jag har burit på så länge steg till ytan i ett nafs och kroppen började skaka...

...jag ringde mamma för att inte bryta ihop totalt...

...ångesten inombords gjorde att jag knappt kunde hålla i telefonen eller prata ordentligt...

...och så var jag med skräck i sinnet tvungen att öppna kuverten..

...vad skulle de plåga mig med nu?...
...räckte det inte med 6 år av ångestfyllda möten och omöjliga handlingsplaner som jag inte klarade av och återkommande självmordstankar...
...skulle jag klara av att ta mig igenom allt det igen?...
...skulle jag sjunka ner i depressionens djupa, djupa hål återigen då livet knappt går att hantera?...


"...det har inte framkommit något nytt som påverkar din sjukersättning...Vi kommer att göra en ny uppföljning om några år..."

Jag fick läsa orden om... och om... och om igen... Det kändes som om jag hade vunnit högsta vinsten på lotto! Försäkringskassan har äntligen, äntligen förstått att hur jag mår!! ÄNTLIGEN kan jag börja se en framtid igen. ÄNTLIGEN kan jag börja andas igen. ÄNTLIGEN kan det bli någorlunda ro i själen. ÄNTLIGEN får jag fokusera på att ta mig igenom varje dag i livet så gott jag kan utan att känna av en mental giljotin som konstant hänger över mitt huvud. Det räcker med att dagligen leva med värk, depression, sömnsvårigheter, social fobi och PTSD...

Nu ska jag fokusera på att hitta mig själv igen och ta in min nya livssituation. Att finna energi och levnadslust igen och att se fram emot saker igen! Att kunna tänka längre än till vad som så länge har känt som skräckens månad januari 2017.
Jag vet inte om jag kommer att blogga exakt varje dag just nu, men det är min tanke att komma tillbaka till det så fort jag kan. Jag måste bara fokusera på att andas, landa mentalt i min nya verklighet och att återigen finna någon slags form av inre livsglädje. Men det kommer...och mina älskade hundar finns som vanligt med mig varje steg:)

Annie

Kämpigt

Idag har varit en riktigt tuff dag. Jag har haft ångest inombords hela dagen och en klump i magen som har varit närvarande hela tiden. Huvudvärken har kommit och gått och tålamodet har varit obefintligt - vilket tyvärr mina hundar har märkt...
Jag hade redan tvättstugan bokad så jag lyckades ta mig igenom den...och dammsuga...men de andra husliga sakerna jag hade tänkt göra idag får vänta till en annan dag. Det går inte att fokusera på något vettigt när ångesten är så närvarande.
Nu ska jag titta på mina engelska favoritdeckare och virka på några roliga projekt och försöka glömma bort verkligheten ett tag innan jag kryper till sängs och hoppas att morgondagen blir bättre.

 Bjuder på en bild på Solstrålen som tyckte den rena och nytumlade varma tvätten var en utmärkt sovplats...

Annie

Ner och upp...

Igår var en väldigt kämpig dag; hade en sådan hemsk ångest vilket gjorde det omöjligt att fokusera på att skriva ett blogginlägg... Man blir liksom alldeles tom i hjärnan, och det enda jag ville göra var att gå och lägga mig och sova...och sova...och sova...

Tack och lov har jag en sådan underbar syster som spenderade lite tid med mig idag, vilket innebar att jag fick chans att prata av mig och få lite peppning och stöd, och samtidigt något annat att tänka på. Och så åkte vi och tittade på IKEAs julsortiment vilket alltid piggar upp mig!
När vi sedan skiljdes åt så kändes livet lite lättare igen och jag hade fått lite påfyllning av positiv energi, så då började jag att pyssla lite hemma. Jag tog bort sommartextilier och gjorde hemmet lite mer vintervitt - i väntan på det julröda och alla jultomtar - och gjorde i ordning lite mysbelysning...

...och bytte gardiner.

Så tack och lov känns allt lite lättare just nu, och jag är såå tacksam för att jag har en sådan underbar syster och bästa vän som ger livet lite guldkant när det behövs <3!

Annie

Lek med liten boll!

Idag åkte jag och mat-handlade med mamma, vilket betydde att Solstrålen behövde lite extra aktivering innan jag åkte hemifrån (så att han sover extra gott medan jag är borta).
Jag tog med honom på en promenad, och medan vi sedan väntade på att min mamma skulle dyka upp så lekte vi med en tennisboll utanför mitt hus...



Jag har kämpat med ångest det senaste dygnet, men idag när min lilla Solstråle och jag lekte med bollen och jag kunde njuta av hur roligt han hade så kände jag hur ångesten försvann all världens väg...i alla fall för en stund.

Annie

Härlig dag med syrran!

Idag hade syrran och jag planerat in lite mysig 'systertid' tillsammans:) Hon slutade jobba tidigt och vi hade planer på att åka till skogen med hundarna och titta in i några affärer. Men allra först var hon tvungen att hjälpa mig få bort en fästing som hade satt sig på ryggen...!

Såå otroligt äckligt och priset jag fick betala för gårdagen. Igår kväll tog jag bort två fästingar på Kaxmörten också. Men för att återgå till 'min' fästing så upptäckte jag den vid tio-tiden på morgonen men den satt på ryggraden så jag inte kunde nå den ordentligt själv. Därför fick jag vänta tre timmar tills syrran kom, och det var de längsta tre timmar jag har upplevt på bra länge. Bortsett från att fästingar är äckliga i sig själva, så fick jag också en massa flashbacks till väldigt dåliga erfarenheter av ohyra i London så syrran kunde inte komma fort nog! Nu är det bara att hoppas att fästingen inte bar på någon sjukdom...

Skogsturen blev inte av i slutändan för det hade regnat en hel del så vi och hundarna skulle ha blivit ganska blöta. Själv var jag väl inte heller så sugen på att riskera flera fästingar....

Men vi åkte i alla fall runt i några affärer. Jag fyndade bland annat små kakformar i metall på loppis som jag planerar att göra julgransdekorationer av, och vi hittade underbara ljus på IKEA med satsumas doft:)

Hemma hos syrran satt vi sedan och julpysslade med kottar mm...

...innan vi tittade på en julfilm från Netflix och åt saffranskladdkaka som jag hade bakat och tagit med mig:=)

Allt som allt en riktigt trevlig dag - förutom fästingen - och alltid lika mysigt att umgås med syrran!

Annie

300...och en ängel.

Det är jubileumsfirande här på bloggen! Gårdagens inlägg var mitt 300:e inlägg sedan jag startade bloggen förra våren. Ganska häftigt att jag har klarat av att hålla igång den så länge och att jag har klarat av att skriva NÄSTAN varje dag, även om orken och inspirationen ibland har trytigt. Speciellt med tanke på att jag inte har så stor läsarskala...om jag har tio läsare per dag så är jag riktigt nöjd, haha! Det är ju ganska skönt i och för sig, för det ställer inte så höga krav på mig som bloggare, och jag kan svamla på om allt möjligt här utan att någon bryr sig nämnvärt - haha!

Idag var också en dag när jag besökte min terapeut Pia för sista gången - så vitt jag vet. Det var inte sista gången för att jag är 'frisk' utan det var sista gången för att landstinget inte godkänner flera gånger - oberoende på om jag behöver mer hjälp eller inte. Helt j-a knäppt kan jag tycka! Jag kan ju betala själv förstås, men det finns ju inte en chans att jag har råd med 1000 kronor för en timme på min sjukersättning.

Som vanligt var det skönt att sjunka ner i hennes patientsoffa och få lätta lite på trycket. Hon har från första början (5-6 år sedan) förstått mig och lyssnat på mig och stöttat mig och satt ord på mina känslor och beteenden som jag själv inte har kunnat finna ord för. Att hon själv har haft erfarenheter av hur det är att bo i England har ytterligare hjälpt mig att känna förtroende för henne från dag 1.

Från vårt sista samtal idag tog jag med mig några ytterligare insikter om mig själv:

- När jag blir riktigt stressad eller känner mig utsatt så tar min REPTILHJÄRNA (ja, psykologer säger faktiskt så!) över, dvs ens mest djupgående, primitiva instinkter/känslor. Då blir reaktionen en av de tre följande: flykt, slåss eller paralyserad. För min egen del är det ALLTID FLYKT om jag kan; annars paralyserad. Det finns ingen chans att jag kan vara 'rationell' i de här situationerna eftersom den delen av hjärnan kopplas bort och reptilhjärnan tar över.

- Jag saknar helt tilllit till människor och världen när det gäller mig själv. Däremot har jag inte något problem att lita på veterinärer när det gäller mina hundar. Lustigt; eller hur?!

- Jag måste SE att något verkligen händer/ att det blir ok innan jag kan tro på det. Därför kan jag inte koppla bort min oro eller min ångest förrän det som plågar mig är avklarat och bakom mig. Jag saknar tilllit till att saker och ting ordnar sig eftersom jag har förlorat tilliten till världen och inte litar på att människor och livet behandlar mig väl. Och även om jag de senaste åren har blivit mentalt sett LITE bättre (typ 5 %...) på att koppla bort viss oro, så kan jag inte styra över kroppens reaktioner. Det är därför jag får problem med framför allt magen - min 'kroppskompass' - så fort jag blir stressad eller orolig.

Det är sååå skönt att ha Pia som ett bollplank när jag ska försöka förstå mig själv och mina reaktioner, och hon är alltid på min sida och får mig alltid att må bättre och hjälper mig att till och med kunna skratta åt mig själv ibland. Att jag har kommit så pass långt på vägen som jag ändå har sedan jag kollapsade för sju år sedan, är till stor del tack vare henne. När vi har suttit och pratat i en timme så känner jag mig alltid bättre - och mindre knäpp än vanligt - och går därifrån med ett leende.

Hon är verkligen - och kommer alltid att vara - en av mina änglar i världen.

Och för någon som har väldigt svårt att lita på människor så är det stort.

Annie

Mina fina hundar:)

Jag har haft några fruktansvärt jobbiga dagar med ångest, men nu känns det som om jag kanske har kommit ut på andra sidan (för stunden i alla fall)...

Jag fångade ett jättefint ögonblick med min kamera idag. Det var Solstrålen som rullade ihop sig brevid sin 'storebror'...

...och jag kunde konstatera att jag inte är den enda som gillar att gosa med våran underbara älskade Alfahane!!

Ha det bra,

 

Annie

Nu får det vara nog...

Det var en gång en väldigt LITEN men söt Kaxmört...

Nu vill jag inte ha någon mer magsjuka hemma hos oss...!
Kaxmörten blev dålig igår med några kräkningar och diarré, och i natt var jag uppe en gång och torkade avföring och en gång för att springa ut med honom innan det blev ytterligare en olycka... Som alltid när han inte känner sig fullt kry så ville han vara hos mig i sängen också, så det blev inte inte mycket till sömn för matte.

Eftersom Kaxmörten har haft så mycket diarré på ett dygn så blir jag ju orolig för uttorkning också, men jag har fått i honom vätska och han har varit relativt pigg och alert hela tiden (till skillnad från när Solstrålen blir sjuk). Nu verkar magen lugnat ner sig på Kaxmörten och han har fått i sig lite risvatten så jag hoppas att vi är på bättringsvägen.

Men nu vill matte att hennes älsklingar är friska...LÄNGE! Det har tagit hårt på mig psykiskt  när Solstrålen var dålig - igen - och oron över att Kaxmörten nu är krasslig och också får problem med magen... och tänk om han blir sämre oxå...och tänk om det är något som smittar våran gamling Alfahanen...Nej nu vill vi att alla får vara friska så att jag får återhämta mig från den här hemska oron och stressen och ångesten jag känner när någon av mina älsklingar är sjuk...

Håll tummarna för oss!

 

Annie