CHOCK och SORG

Som om det inte var nog med det där läkarbesöket idag, så fick jag också veta att min underbara, underbara sjukgymnast har gått bort!

Helt plötsligt, av hjärtfel.

Jag kan inte fatta det. Helt obegripligt.

Hon var i min ålder och en jättetrevlig människa och en underbar sjukgymnast. Hon hade tre barn och man och verkade leva ett sunt och aktivt liv. Hon lyssnade alltid på mig; ibland när jag mådde riktigt dåligt så satt vi bara och pratade. Andra gånger låg vi på golvet och gjorde andningsövningar eller avslappningsövningar. När jag hade värk kunde jag alltid få hjälp av henne med exakt vilka övningar som kunde hjälpa mig. Hon var alltid glad och positiv och hjälpte verkligen till att stötta mig under sex JOBBIGA år. Behövde jag extra hjälp så bokade hon alltid snabbt in mig.

Just nu ser jag hela tiden framför mig hur hon som vanligt sitter framför mig på britsen i hennes arbetsrum och lyssnar på när jag berättar hur jag mår och hur kroppen känns. Hon frågar mig vad vi ska göra idag. Hon skjuter undan britsen. Kanske hämtar några dynor att ligga på. Jag tar av mig skorna, lägger mig ner på mattan och sedan börjar hon sakta tala mig igenom övningarna. Om vi gör stående övningar så gör hon dem framför mig så att jag kan kopiera. Ibland skrattar jag till för att jag inte får ordning på rörelserna. Hon tipsar mig om hur jag kan göra för att få den rätta känslan. Hon lär mig att säga 'MMmmmmmm' när jag ligger på golvet och trots att det känns JÄTTEFÅNIGT så funkar det. Jag ligger på mattan och lyssnar på hennes rogivande röst. Så småningom är övningen klar och hon frågar mig hur det kändes. Jag berättar. Hon säger att hon märker vad mycket jag har lärt mig och hur långt jag har kommit sedan jag började hos henne. Jag skrattar och säger att jag ändå önskar att jag hade ett inspelat band med hennes röst som guidar mig igenom rörelserna och som jag kan lyssna på hemma. 'Ska vi boka en ny tid?' frågar hon mig, varje gång. 'Absolut' säger jag, varje gång. Hon går iväg, hämtar sin almanacka, kommer tillbaka och kollar vilka dagar hon kan klockan 13, eftersom hon vet att jag helst inte vill komma på förmiddagen. Vi följs åt tills vi kommer till sjukgymnasternas kontor och där säger vi 'hej då', och 'vi syns'.

Jag kan inte fatta att hon inte finns mer. Att hon aldrig mer kommer att hämta mig i väntrummet. Att jag aldrig kommer att lyssna på hennes röst igen. Men jag kommer att använda allt hon lärde mig, och hennes röst kommer att finnas i mitt huvud och mana på mig när promenaderna känns jobbiga och påminna mig om bra övningar när kroppen skriker av värk.

Jag kan bara inte fatta det...!