Välkommen in i Våran Lilla Vrå! Här bloggar jag - en tjej mitt i livet mitt i Sverige - och mina tre underbara hundar. Jag har haft det kämpigt i många år, men nu försöker jag finna lyckan i livet igen och det innebär ett liv fyllt av hundar, handarbete, sport och en bakad kaka då och då:) Hoppas du får det trevligt här hos oss!

tisdag 26 augusti 2014

Jag och min symaskin!

Jag och min symaskin har följts åt under många år. Symaskinen är en Hugin 3500 och jag fick den i födelsedagspresent när jag var en tonåring på högstadiet. Jag antar att mamma var trött på att jag ville använda hennes symaskin hela tiden...

På den tiden tyckte jag det var jättekul att sy. Jag handlade tyger i en tygaffär runt hörnet och sedan sydde jag mina egna kläder. När jag gick ut nian till exempel, så sydde jag kjolen och blusen som jag hade på mig. Sedan flyttade jag och min symaskin och familjen norröver och jag började på gymnasiet. Under den tiden fortsatte jag att sy kläder, både till mig själv och min familj. Jag sydde morgonrockar till syrran, mamma och pappa som de fick i julklapp och jag sydde en jeansjacka till pappa. Till pappa sydde jag även flanellskjortor som han var väldigt förtjust i och slet ut till sista tråden:) Jag sydde en skinnjacka - som inte blev helt lyckad måste jag medge - och jag sydde en manchesterjacka till pappa (som senare hamnade hos mamma). Jag lade en del av mina pengar på att beställa tyger, och jag läste mammas sömnad- och handarbetsstidningar. När jag tog studenten så hade jag sytt min egen klädsel - en vit snäv kjol och en vit blus - och mamma broderade mitt skärp.

Efter studenten åkte jag till England och jobbade som au pair, och då följde symaskinen med. Jag kommer bland annat ihåg att jag försökte lära ett av barnen i familjen att sy:) Jag tyckte verkligen att det var jätteroligt att sy, och köpa tyger, och planera vad jag skulle sy för något. Men sedan hände något...
Jag flyttade ihop med en kille i England under ett år, och under den här tiden så jobbade jag inte. Då tyckte min kille att eftersom jag hade en symaskin och kunde sy, så kunde jag fixa en massa kläder till honom istället. Han hade alltid något nytt gammalt klädesplagg som jag skulle ändra enligt hans instruktioner. Jag kommer ihåg att han var väldigt förtjust i Michael Jackson, så allting skulle se ut som 80-talskläderna från musikvideon Thriller. Helt plötsligt blev det ett tvång för mig att sitta vid symaskinen, och någonstans under det där tiden så tappade jag bort den äkta glädjen i att skapa något med hjälp av symaskinen, och själva lusten att sy. Att använda symaskinen var inte längre ett nöje för mig. Att sy blev enbart ett jobb som skulle granskas och godkännas av någon annan.

Efter att ha brytit upp från pojkvännen, tack och lov, och efter ett antal år utomlands så landade jag så småningom återigen på svensk mark och jag och min symaskin flyttade in i Våran Lilla Vrå. Jag fick genast användning för min gamla vän när det skulle sys gardiner och kuddar mm, men längtan att ta fram symaskinen och sy fanns inte där längre. Och så har det fortsatt... Då och då tar jag fram symaskinen för att sy någon kudde eller laga något klädesplagg, men jag drar mig alltid för att sätta mig vid maskinen. Jag förundras över hur jag kunde sy alla dessa plagg förr i tiden, och jag förundras över hur min syrra kan sitta i timmar framför symaskinen och sy sina härliga lapptäcken. Jag vet att någonstans djupt inom mig finns det en person som älskar att sitta vid symaskinen, men jag vet inte om den personen någonsin kommer att hitta ut igen. Ibland, som t ex någon gång under de senaste dagarna, så kan jag känna en liten, liten gnutta av syglädje när jag skapar något fint, men den känslan är aldrig långvarig. Nästa dag får jag återigen övertala mig själv att sätta mig vid min gamla vän. Nu närmar sig ju julen, och jag vet att jag kommer att använda symaskinen en hel del för att skapa julklappar. Jag anstränger mig verkligen att se symaskinen och allt jag kan använda den till som något positivt och som något jag mår bra av, och jag kan inte annat än hoppas att en dag så behöver jag inte anstränga mig längre... En dag så har jag funnit glädjen i symaskinen igen. Och medan jag väntar på den dagen så syr jag och min gamla symaskin vidare tillsammans, och jag konstaterar att trots mitt komplicerade förhållande till symaskinen så är den en mycket kär ägodel.
Min gamla trotjänare!
Ha det bra,
 
Annie

1 kommentar:

  1. Jag älskar att läsa dina små berättelser om hundarna och nu symaskinen men också andra saker. Du lyckas hitta hjärtat i berättelsen som gör att man förstår dina känslor. Nu förstår jag bättre varför du har gått från den sömmerskan du var till den motvilliga användaren du nu är. Kram!

    SvaraRadera

Jag och hundarna blir jätteglada om du lämnar en kommentar! Kram!