Älskade Solstrålen

 

Det tråkigaste som har hänt den senaste tiden är att min livsglada, knasiga, aktiva, godisgalna busunge Solstrålen har blivit sämre i ryggen😢. 

Under maj/juni så började jag märka att han nästan alltid fick ont efter långpromenader och efter våra egna sjukgymnastikspass; alltså i princip alltid efter han var aktiv och sedan hade vilat några timmar😔. 

Jag gav honom lite smärtstillande då och då som veterinären skrivit ut, men jag ville inte ge honom för mycket utan att ha pratat med sjukgymnasten. Att massera honom hjälpte också mot smärtan. Jag ringde och dubbelkollade hur mycket ett  besöket till hans underbara sjukgymnast skulle kosta, vilket var 1000kr per gång, så jag tänkte att jag skulle försöka skjuta upp ett besök till efter sommaren och spara mer pengar under tiden. Jag håller ju fortfarande på att betala av de senaste åren turer till sjukgymnast och tandoperationer för Kaxmörten...😔. Och han är ju sitt glada jag mestadels av tiden...

Men en kväll i mitten på juni fick han jätteont och skrek hjärtskärande i flera, flera extremt långa sekunder innan jag till slut kunde massera bort smärtan...och då kände jag att DET HÄR GÅR INTE! Vi MÅSTE träffa hans sjukgymnast Ann så snart som möjligt och rådgöra med henne samt få en laserbehandling. Vid det laget kändes det som om han skulle behöva en laserbehandling varje vecka och inte bara varannan, var tredje månad som han fick under en tidigare period.

Så jag ringde nästa dag - på min födelsedag faktiskt - och fick en tid i  mitten på juli...suck...men sedan ringde de tillbaka lite senare samma dag och jag blev erbjuden en tid nästa dag tidigt på morgonen. JIIPPIEE! 

Så morgonen därpå skjutsade min systerdotter Linnea in mig till kliniken och vi fick äntligen träffa Ann Essner igen.

 

En helt otroligt bra sjukgymnast som är en av TIO sjukgymnaster i hela VÄRLDEN inom sitt yrkesområde! Hon är så sjukt duktig med Solstrålen och får honom att göra olika övningar som jag inte kan, och hon är den första personen som faktiskt har förstått vad som kan vara fel med honom under alla hans turer till veterinärer under ett årtionde.

När hon fick höra hur det har gått sedan vi sågs senast i slutet på förra året, så undersökte hon honom och kände massor av knutor och smärtpunkter längsmed HELA ryggraden...stackarn😢. Helt tydligt hade hans rygg bara blivit mer och mer spänd, och mer och mer smärtsam under våren. Vi kom fram till att jag skulle ge honom en full dos smärtstillande varje dag framöver och se om det hjälpte. Sedan behandlade hon hela hans ryggrad med laser. 

Det var sååå skönt att få prata med henne och få lite råd och göra en plan för hur vi ska hjälpa honom framöver. När han var unghund hade han så mycket smärtproblematik mm - som jag nu förstår  mycket bättre med tanke på var Ann har upptäckt - att jag inte trodde han skulle bli vuxen ens... så att han nu ska fylla 11 år i oktober är ju egentligen helt otroligt. Med tanke på det så är det ju inget konstigt om han nu kommer att behöva medicin i resten av sitt liv. Jag hoppas ju att han kan ha något eller några år kvar - eftersom han fortfarande njuter av livet när han inte har ont - men det får tiden och hans rygg utvisa...

Som det känns just nu tror jag att han kan behöva ytterligare någon medicin, men vi får se vad Ann säger när vi ska träffa henne om några veckor. Det jag vet är att jag inte vill dra igång ytterligare någon stor veterinärsundersökning med röntgen och ultraljud mm för det har vi redan gjort ett antal gånger under åren och det har aldrig gett något resultat, och det håller Ann med om..  

Och det jag också vet är att just nu är det väldigt lugna dagar med korta promenader, mycket massage, mycket tuggis och mycket godissök i hundgården. Allt sånt som han gillar💓. Och vila framför fläkten på kylmattan i biabädden. 

En dag i sänder... så får vi se vad som händer💓💔💓.

Tre tunga år...

Nu i dagarna är det tre år sedan min älskade Tyson gick bort💔😢. Och hålet i mitt hjärta finns fortfarande kvar. Inte så att jag gråter varje gång jag tänker på honom, men det känns i min själ att han saknas mig. Livet har liksom inte varit detsamma sedan jag var tvungen att ta farväl av honom... Så länge jag hade honom vid min sida så hade jag min stora trygghet och mitt stora stöd i livet och livet var ändå OK. 

Det var ju liksom han och jag...💕💕💕.

På min fotoapp så får jag upp gamla minnen och fortfarande kommer det upp bilder med honom vilket känns fint och rätt. Han kommer ju alltid att vara en viktig del av mitt liv.

På favoritplatsen tillsammans med Kaxmörten.

På gamla soffan vilandes mitt ibland alla mina virkade alster.

I stora biabädden som han ibland delade med Solstrålen.

Och så en av mina favoritbilder💝. Den är liksom symbolisk för hur inte bara jag utan även Solstrålen och Kaxmörten lutade sig mot våran underbara Tyson💝. Tårarna stiger i ögonen när jag ser denna bild på Solstrålen som söker Tysons trygghet precis som jag gjorde så många gånger.... 

Den som har skänkt mig mest tröst sedan Tyson försvann är Kaxmörten. Han finns ALLTID där vid min sida från morgon till kväll och och alltid villig att ge mig kärlek och närhet när jag behöver det lite extra. Men de senaste dagarna har han inte velat hoppa upp i soffan och har inte varit sig själv. Förhoppningsvis blir han bättre av lite vila, men det påminner mig återigen om att han verkligen inte är någon ungdom och hans tid också är begränsad. Jag vet inte hur jag ska stå ut med den hemska avgrundssmärtan av att förlora honom också...😭💔😭.

De senaste åren känns det verkligen som om livet har tagit mer än vad det ger😔... 

Till Minne av Anita

Anita
Julen 2018

Idag tog vi farväl av min svåger Anders' mamma Anita. 

 

Vi var vid samma vackra kapell där vi tog farväl av Anders pappa Bengt för drygt 3 år sedan.

Jag blev alltid varmt välkomnad av Anita och Bengt på alla familjesammankomster efter att jag flyttade hem från England och det uppskattade jag verkligen. Precis som jag alltid inkluderade dem vid mina födelsedagsfiranden och Adventsfikan mm.

Vi firade alltid födelsedagar och jular tillsammans med Bengt och Anita och de saknas oss nu.

Men nu är Anita och Bengt tillsammans igen för alltid💕💕💕.

Kära minnen: julaftonslunch med Anita och Bengt.

Bästa vännen man kan tänka sig...💝

 De senaste dagarna har det blivit många tårar. 

Hundarnas underbara boxerkompis My har fått somna in💔. 

Vi lärde känna henne som valp och sedan har hon och mina hundar varit de bästa kompisar genom nio underbara år. Säkerligen över 1000 härliga lekstunder i hundgården och utdelning av kilovis med godisbitar. Bland det bästa hon visste var att träffa mina pojkar och hennes orubbliga kärlek till dem fick mitt hjärta att smälta varje gång de sågs💝.

My sitter hemma hos sig och tittar ut genom fönstret för att se när vi ska dyka upp💓😭💓.

Vilopaus i hundgården.

Tack underbara My för att du älskade mina grabbar.

Tack för ditt oändliga tålamod med min galna Solstråle och tack för den artighet du alltid visade min dominanta Kaxmört. Och tack för den kärlek du öste över Tyson medan han levde. Nu ser jag framför mig hur du och Tyson återigen leker tillsammans i regnbågslandet💓🌈💓.

Tack My för allt!

Vi kommer aldrig att glömma dig.

💔💔💔

 Du och Jag💕.

Du är min bästa vän.

Jag är din älskade människa.

Du tröstar mig när jag behöver det.

Jag tröstar dig när åskan går.

Jag virkar filtar.

Du virar in dig i dem.

Du kryper in under mitt täcke när vi ska sova.

Jag får världens bästa värmedyna på natten.

Du älskar dina pipleksaker.

Jag får kasta iväg dem åt dig.

Du är världens bästa vakthund.

.Jag har den mest trogna följeslagaren.

När du tittar på mig så vet jag vad du vill.

När jag tittar på dig så smälter mitt hjärta.

Jag känner mig trygg och älskad när du är med mig.

Du känner dig trygg och älskad när jag är med dig. 

Du älskar mig villkorslöst.

Jag kommer bära med mig det för alltid.

När du blir gammal måste jag säga farväl😭💔...

När jag blir gammal ser jag fram emot att träffa dig och Tyson igen i regnbågslandet🌈💓.

Du är min och jag är din.

För Alltid.

💝

Två år🌈🐾

Sista tiden med älskade Tyson💔.

Den andra maj är det två år sedan jag var tvungen att ta farväl till min älskade soulmate Tyson😢💓.

The good old days...

 

Nu springer älskade Shiba, Vicky och Tyson tillsammans i regnbågslandet igen

💔🌈💔

Och av vårat underbara gäng på 5 högt älskade pälsklingar är bara Kaxmörten och Solstrålen med oss💔😢💔

 

Vila i Frid finaste Shiba💔

Minnen

Jag håller på och rensar ur kort på datorn och telefonen och då dök det här kortet upp på Tyson💔.
Så otroligt fint💓.
Matte älskar dig, gubben🌈💔🌈

Sååå fint och sååå sorgligt

Ikväll grät jag återigen floder när jag tittade på serien Pitbulls & Parolees på Animal Planet och fick ta del av Humpernicks historia.

Fina Humpernick var i Tysons ålder med medföljande grå nos och hade i spenderat i princip hela sitt liv i deras räddningscenter och ingen trodde att han skulle få chansen att uppleva hur det var att ha ett eget 'riktigt' hem. Men en dag dök det upp en godhjärtad dam som ville adoptera den äldsta hunden på centret för att kunna ge den hunden ett efterlängtat hem. Och det blev Humpernick❤.
Så han fick till slut ett eget hem med en stor tomt med grönt gräs och flera egna mjuka bäddar och stora soffor att vräka sig i och kärlek 24 timmar om dygnet.
Tre veckor fick han njuta av ett eget hem innan han till slut somnade in...😢😢😢.

Ett År

Den sista bilden på mig och min älskling.

Sista kvällen på balkongen

Den sista morgonen tillsammans.

Idag är det exakt ett år sedan jag var tvungen att ta farväl av min älskade Tyson💔😢.
Det känns som om det var igår. Sorgen gör inte lika knivskarpt ont som i början men minnet av honom är så starkt inpräntat i mig att det skulle kunna varit igår som vi skiljdes åt😢.
Det känns helt obegripligt att jag har faktiskt har lyckats - på något sätt - ta mig igenom ett helt år utan honom... För ett år sedan kunde jag inte ens föreställa mig att vara utan honom en minut.
Det känns som om jag har förändrats det här jobbiga året som har gått...och inte direkt till det bättre. Jag är ännu mer känslig, jag har svårare att känna glädje och inte samma frid i själen.
Kanske har jag inte sörjt helt klart ännu...eller haft chansen till lugn och ro i livet igen...Det har varit 18 månader med den ena jobbiga händelsen efter den andra som sedan toppats med en pandemi.
Kanske inte så konstigt om jag känner mig lite sargad...💔

Saknad

Idag har jag kämpat för att hålla humöret uppe och ångesten under kontroll. Det har väl gått sådär. Det är svårt att hålla all oro och ångest ifrån sig och det känns som om vad man än pratar om eller tänker på så slutar det ändå med Viruset.
Då var det väl inte så konstigt egentligen att jag kände en sådan otrolig sorgsenhet när jag såg den här hälsningen från NHL (National Hockey League) på min ishockeykanal😢...

Undrar hur världen kommer att se ut när Washington Capitals och NHL kan börja spela ishockey igen😨…???

Jag måste vara ärlig att säga att jag inte visste om jag skulle orka skriva ett inlägg ikväll, men just NU är magvärken - med hjälp av en värmedyna - nästan borta så jag tänkte att jag passar på att skriva några rader. Som ni tappra som följer mig vet om så har jag alltid haft som mål att skriva ett blogginlägg varje dag, men just nu - efter allt som varit och som jag har mått det senaste året - så är jag inte säker på att jag orkar/klarar av det... Men jag gör så gott jag kan och det jag orkar, och det får räcka tänker jag. Det är ju inte direkt så att jag tjänar pengar el dylikt på bloggen, och inte heller har jag massor av läsare så 'no big deal'....

Hursomhelst, detta har varit en riktigt jobbig helg. Jag har haft en konstant jobbig mensvärk och legat på soffan med uppdragna knän under en filt med en värmedyna på magen. Jag har alltid haft ganska mycket mensbesvär, och de senaste åren har den ju blivit ännu jobbigare. Över jul/nyår hade jag mens i TVÅ VECKOR och nu, bara två veckor senare, fick jag mens igen! Min medicin har inte hjälpt tillräckligt mycket de senaste gångerna, och det har varit riktigt jobbigt att orka gå hundpromenaderna när jag egentligen bara vill ligga dubbelvikt... Nästan varje gång jag äter så blir värken värre vilket inte direkt är något kul. Det enda magen verkar klara av någorlunda bra är frukt men det har jag knappt råd att köpa vilket också är frustrerande.
 Igår kväll innan läggdags var jag så less och bara satt och grät och grät och grät och längtade som en galning efter att få borra ner huvudet i pälsen på min trogna stöttepelare och beskyddare Tyson och lyssna på hans trygga andetag, och saknaden var fruktansvärd... Det känns så orättvist att han inte kan vara här med mig längre när jag mår skit och verkligen behöver honom här vid min sida. Det är ett hål i min själ som ibland känns bottenlöst... Och nu gråter jag igen...

Jag har läst mycket om klimakteriet nu på slutet för det är säkerligen det min kropp går igenom och de jobbiga känslorna inombords är inte direkt lättare att hantera när hormonerna löper amok i kroppen. Jag antar att det kan vara någon slags 'tröst' att det är en tillfällig period - kanske 'bara' något år - som inte kommer att vara för evigt, men det gör det ändå inte speciellt lättare att just NU hantera all mensvärk, och min underliggande depression och den stora saknaden efter min allra bästa vän.

Jul hos Tyson

Idag hade jag en sorgsen stund med många tårar. 

Jag skulle nämligen göra julfint på Tysons minneshylla och då kom alla känslorna över mig.

När jag återigen höll hans slitna gamla halsband och koppel i handen så gjorde det så ont i hjärtat av saknad. 

När jag rörde vid hans mjuka pälstussar som jag har sparat...

och lyfte upp hans aska för att lägga en fin röd julduk under...

Då rann tårarna.

När jag ändå kände mig så känslosam så tog jag också fram hans tassavtryck som jag gjorde för några år sedan och dekorerade ramen och satte in ett underbart kort på min allra bästa vän. 

Det var liksom dags för det nu.

Trots att jag gillar att vara kreativ så ifrågasätter jag ofta vad jag skapar, men jag är nöjd med den här fina lilla dekorationsramen med tassavtrycket och hans fina bild. 

Jag har dekorerat den med kärlek och det känns.

Tysons hylla är nästan färdigdekorerad för julen nu. 

 Jag ställde en ängel ovanpå den broderade tavlan och det blev pricken över i:et.

Min älskade Tyson.

Jag tror han är nöjd med sin minnesplats här hemma❤

Firande och sorg går hand i hand...❤

Idag hade vi födelsedagskalas för Solstrålen. Medan jag gick runt och gjorde i ordning hemmet för besök så låg födelsedagsbarnet på soffan och kollade in läget. 

Efter att jag hade vispat grädde till kladdkakan fick jag hjälp med disken.

Har lite mysbelysningar hemma för att skingra höstmörkret.

Jag hade nästan lite Adventsfika-vibbar när jag gick runt och gjorde i ordning...

Fikabordet är redo.

Mamma var den första som dök upp och hon hade gjort i ordning uppskattade presenter till Solstrålen och Kaxmörten.

Jag är så tacksam för att min familj stöttar mig och mina svansbarn (som Anders Bagge kallar sina hundar).

Trevligt häng med familjen.

Hundarna var nog glada att få ha soffan för sig själva igen efter kalaset...

Idag är det också sex månader sedan jag sade Adjö till älskade Tyson.

Smärtan och sorgen ligger alltid på lut inombords.

Ingen varelse har någonsin stått på min sida på det sättet som han gjorde, 24 timmar på dygnet i vått och torrt, och smärtan över att ha förlorat det gör fortfarande väldigt ont.

Vi pratade faktiskt om det idag, och det verkar som om hela familjen känner av tomrummet efter våran underbara Tyson. Jag måste själv erkänna att jag pratar med honom ibland här hemma för det känns som om han fortfarande finns här i Våran Lilla Vrå. Det bandet han och jag hade kan ju bara inte försvinna över en natt😥💔...

Älskade, älskade vän...du är så saknad🐾❤🐾

Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig

Av: Lasse Berghagen