En dag i sänder...

Efter jag hade skrivit gårdagens inlägg så gick jag ut med hundarna på kvällspromenaden, och det visade sig att turen till hundgården tidigare under dagen med alla hundarna hade slitit mer än jag trodde på Alfahanen. När vi kom hem och han skulle försöka gå uppför trapporna i trapphuset så rasade han ihop och jag fick kasta mig ner för att hindra att han gjorde sig illa. Jag går ju alltid precis bredvid honom för att kunna vara beredd om han tappar balansen. Jag lyckades stoppa hans fall och satt stilla med honom mitt i trappen en kort stund för att vi skulle lugna ner oss båda två. Sedan hjälpte jag upp honom på fötter innan jag gick uppför hela trappan med de andra två medan han väntade längre ner. Eller väntade och väntade...han ville ju hänga på så han försökte gå men jag fick säga till honom att stanna så jag kunde hjälpa honom ordentligt.

Så idag har vi tagit det lugnt för att han ska få vila kroppen och vi har fokuserat på aktivering som kan ske inne liggandes ner såsom tuggis. Det är så svårt att få balansen rätt för honom. Jag vill ju inte att han bara ska få ligga hemma och inte göra något roligt; han måste ju få ha ett innehållsrikt och roligt liv även om han är (jätte)gammal. Annars kommer han ju tappa livslusten ännu fortare...
Han hade ju verkligen kul i hundgården igår, så jag tror att hade jag kunnat fråga honom så hade han ändå sagt att han absolut ville gå dit.

Jag får bara fortsätta att vara lyhörd till honom och läsa av hans humör och kropp så gott jag kan och sedan ta en dag i taget med honom. Tack och lov är han riktigt duktig på att tala om vad han vill - 'trots att han är en hund' - så på det sättet hjälper han till väldigt bra själv i den svåra processen❤.

Älskade, älskade vän❤.

Annie