Sorgens vågor

De senaste dagarna har det känts som om jag kanske har kommit över den värsta sorgen... men så igår kväll när jag gick ut med Solstrålen och Kaxmörten så välde helt plötsligt sorgen över mig igen. Det kändes bara så himla FEL att Tyson inte var med oss och så himla jobbigt med allt som har varit efteråt... och tårarna tog aldrig slut. Solstrålen tittade på mig i mörkret och undrade hur det var med mig. Jag grät hela vägen in i lägenheten och det kändes sååå tungt. Så jag har återigen tittat på mina filmsnuttar på honom som jag har spelat in och saknat honom ännu mer...samtidigt som han känns nära mig igen. Vad jag älskade den hunden...❤
Det går fortfarande inte att begripa att han inte kommer tillbaka till mig...och tårarna flödar över igen när jag skriver detta😢.

Förra året gjorde jag fint på balkongen vilket blev jättebra, och i tidigare i vår var jag återigen sugen på att göra i ordning där. Men sedan förlorade vi Tyson och lusten försvann. Jag HAR gått ut på balkongen efter Tyson dog, men det känns inte lockande att vara där längre. Och med grannar som har klagat på hundarna så vill jag bara låsa in mig i lägenheten och har ingen lust att sitta utomhus; det känns liksom inte avkopplande längre.
Dock öppnar jag dörren en stund varje dag om vädret tillåter så att Kaxmörten och Solstrålen kan vara där ute om de vill. Får dock se hur det blir för min egen del framöver...

Just nu är jag nöjd med att se de här två njuta av balkongen.