Här ligger min älskade Alfahane i min säng i mörkret och väntar på att jag ska gå och lägga mig...
Det är först de senaste åren som jag har låtit hundarna, och då framför allt Alfahanen, ligga i sängen på kvällen. Han brukar alltid hoppa ner efter ett tag vilket passar mig väl eftersom jag gillar att breda ut mig på natten:)
Från att aldrig ha haft hundarna i sängen, så kan jag nu inte föreställa mig att gå och lägga mig på kvällen utan min Alfahane ligger brevid mig (ja, kanske förutom de kvällar då det öser ner regn och hundarna blir dyngsura och superskitiga på kvällspromenaden...).
Att ligga och lyssna på hans andetag brevid mig i mörkret är såå rogivande.
Att känna hans mjuka päls och hans hjärtas slag under min hand när jag ska sova
ger mig en sådan otrolig känsla av trygghet.
Att titta in i hans bruna ögon innan jag släcker sänglampan får mig att känna
en sådan stark kärlek för denna underbara hund...!
Men...
varje kväll som jag njuter av att ha honom brevid mig i sängen
så snuddar jag också som hastigast vid tanken på
hur jag en dag ska kunna klara mig utan hans närvaro...?
Hur ska jag en dag kunna gå och lägga mig och försöka sova
när han inte finns där längre ? ? ?
En del saker i livet går bara inte att föreställa sig.
Annie
Denniz ligger alltid i sängen på kvällen han med, men han alternerar under natten mellan sängen, soffan och golvet. Jag tror att det beror lite på hur varm han är... Men det är ju precis så mysigt som du beskriver!!
SvaraRaderaFörsök att inte låta de sorgsna tankarna komma redan nu. Njut istället var varje kväll!! <3