Vad kul att du har hittat hit till Våran Lilla Vrå! Jag som bloggar här är en tjej mitt i livet mitt i Sverige som delar mitt liv med den busiga beaglen Solstrålen och den lilla men tuffa chihuahua/tax/beagle-blandningen Kaxmörten. I regnbågslandet springer också min älskade beskyddare Tyson som tyvärr lämnade oss i maj 2019.
Jag är långtidssjukskriven och har haft det kämpigt i många år, men försöker nu finna någon form av lycka och glädje i livet igen med hjälp av bland annat mina älskade hundar, mina många handarbeten och mitt fanatiska sportintresse. Välkommen att dela vardagen med oss!

onsdag 5 april 2017

I nuet med mina älsklingar

Ibland kan jag liksom bara STANNA UPP och bara vara i stunden med hundarna, och titta på dem och bara känna hur mycket jag älskar dem. Kärleken bara väller upp inombords och jag glömmer allt annat...

En sådan stund hade jag idag. Vi hade hållit igång med besök i hundgården mm och framåt 15-tiden var mina älsklingar trötta och låg och sov; Alfahanen och Solstrålen i sovrummet och Kaxmörten med mig i soffan. Men helt plötsligt ville jag bara gosa lite med Alfahanen så jag pausade tvn och mitt handarbete och sökte upp min älskling... Jag satte mig bredvid honom och studerade hans gråa päls...


...och pussade hans gråa nos...och masserade hans rygg och ben som nog var ganska stela efter all aktivitet.


Jag studerade hans tassar och trampdynor som har vandrat bredvid mig i så många år. De är faktiskt ganska välbehållna för att vara nästan 12 år.

Jag försöker föreställa mig hur jag ska klara mig utan honom...men det går bara inte...


Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin kommer att sluta att gråta...


Sedan tittade jag på min busunge som också låg och sov helt utslagen:)
De där varma och goa beagleöronen, och hans knubbiga perfekta tassar.
Jag tror han kan sova i vilken ställning som helst...
 
Den här hunden har testat mig såååå många gånger...
 
 
...men vad han har fått mig att skratta!!! Varje dag!
 
Sedan har vi den här lilla skrutten som för stunden hade grävt ner sig i filtar bredvid mina virkprojekt...
 

Han har - i sin lilla kropp - mer mod och tuffhet än någon annan hund jag har mött, och jag vet att han inte skulle tveka att dö för mig. Han skulle försvara mig till sista andetaget...och den vetskapen gör mig så oerhört ödmjuk och varm inombords. Tänk att någon känner så för mig...
Det går inte att sätta ord på hur mycket jag älskar dessa varelser.

Annie

1 kommentar:

  1. Man säger ju att hunden är människans bästa vän. <3<3
    Kram Linnea

    SvaraRadera

Jag och hundarna blir jätteglada om du lämnar en kommentar! Kram!