Min Solstråle!

 Min älskade lilla Solstråle!

När du tittar på mig med dina mörkbruna ögon och vrider lite grann på huvudet för att kommunicera med mig...då smälter jag inombords!

Jag älskade dig redan innan jag visste vem du var... Jag mådde inte bra då och var långt nere i depressionsträsket, och Alfahanen och Kaxmörten skötte sig utan problem, och jag kände att jag behövde något... eller någon... som gav mitt liv ny mening och nytt fokus. Då, en kväll, fick jag syn på din bild, och med hjälp av min underbara mänskliga familj kunde jag snart åka och hämta min alldeles egna lilla Solstråle! Redan på vägen hem var du snäll nog att se till att jag fick något nytt att tänka på, eftersom du började yla högt så fort vi lämnade din första familj. Tack och lov att jag hade ett grisöra med till dig, för annars hade det blivit en väääldigt lång och väldigt högljudd resa till ditt nya hem!

Och sedan dess - för två och ett halvt år sedan - har du hållt mig sysselsatt! Det tog lång tid innan du sov hela nätter, det tog väldigt lång tid innan du blev någorlunda rumsren, det tog lång tid innan du slutade försöka smita ut genom alla dörrar... Det var i stort sett full fart dygnet runt, och jag är väldigt tacksam att du fick göra små övernattningar hos moster ibland så att jag kunde få en chans att vila emellanåt!



Min älskade Solstråle älskar att undersöka saker, inklusive sopor!

Men lika snabbt som jag insåg att du hade någon version av ADHD för hundar, lika snabbt blev jag förälskad i dig... Dina otroligt goa och noggranna 'Ferdinand-style' pussar, dina otroligt mjuka och goa öron som man kan begrava ansiktet i, din otroliga livsglädje som du utstrålar när du springer för fullt med sprättande ben och flygande öron, din tillgivenhet som du visar ibland - när du inte har något bättre för dig, dina perfekt formade knubbiga tassar, din krokiga svans som viftar intensivt när man pratar med dig, din villighet att komma när jag kallar på dig... Ja, listan är oändlig..!

Tråkigt nog visade det sig ganska snabbt att du tyvärr har en del hälsoproblem, och två gånger har jag till och med trott attt jag skulle förlora dig... När jag trodde du skulle förblöda efter kastreringen... den paniken och rädslan vill jag aldrig mer uppleva... Att se dig må dålig, vara så orkeslös och febrig och ointresserad av världen, är fruktansvärt! Och den lycka jag kände i våras när jag kunde hämta hem dig efter två nätter på sjukhus...det kändes som om jag flöt fram! Tyvärr har jag fått lov att förlika mig med tanken att du kanske inte blir så gammal, och den vetskapen är tung att leva med. Samtidigt har det verkligen fått mig att leva i nuet med dig och dina brorsor. Jag försöker att se till att varje dag blir kul för er och jag försöker visa er varje dag hur mycket jag älskar er alla tre...I FALL ATT det skulle visa sig vara den sista dagen jag har med er...

Men du, min solstråle, du bryr dig inte om sådana tunga tankar..! Du har fullt upp med att leva livet till max varje dag: att få tugga tuggben; att få springa med hundkompisar i hundgården; att få busa med Alfahanen och reta Kaxmörten till vansinne; att få mysa i sängen och sova i soffan; att stå på balkongen och spana på allt som rör sig; att få leka med gosedjur; att få pussa matte (och alla andra som kommer i närheten); att få äta hundgodis i stora lass; att få gå långa promenader och hitta små fynd på vägen...Det är livet!

Och trots att du fortfarande drar som en krigstank i kopplet, och fortfarande kissar inne ibland, och ABSOLUT inte vill få klorna klippta, och är uppe och klättrar på bord om tillfälle ges, och gärna tuggar sönder skumsvampar och pennor, och gärna gräver på ställen där man inte ska gräva... Ja, trots det och mycket mer, så älskar jag dig så otroligt mycket och jag hoppas verkligen att jag får ha dig hos mig i många år till! Vem skulle annars se till att det händer saker här, vem skulle annars ge mig så goa pussar, och vem skulle annars få mig att skratta så mycket som du gör..!

Min älskade lilla Solstråle!