USCH!!!

Ikväll känner jag mig helt slut.
Det har varit en mentalt jobbig dag för mig. Jag tog mig nämligen igenom min första mammografi...
Kanske inte så jobbigt för många, men för mig som har kämpat med social fobi, och inte litar på människor, och inte klarar av när främmande människor tar i mig så är det väldigt jobbigt.
Dessutom har jag tidigare gått igenom en riktigt jobbig och ångestfylld röntgen när jag hade dubbelsidig lunginflammation, så bara tanken på en mammografi har fått det att krypa av obehag inombords.
Vilket också är anledningen till att jag har avbokat den i många år.

Men eftersom jag äntligen fick en lååååångtidssjukskrivning och inte har haft skräcken från Försäkringskassan hängande över mig det senaste året så tänkte jag, förståndigt och vuxet, att jag nu skulle försöka ta itu med det. Jag fixar liksom inte flera ångestgrejor samtidigt. Och när jag dessutom inte behöver betala för 'nöjet' så kändes det som om jag borde försöka klara av det....kanske...

Mamma ställde upp och skjutsade mig och följde med mig så att jag inte skulle behöva vara själv. Jag vet ju inte hur dåligt jag kommer att må och då hjälper det verkligen att ha någon man litar på med sig som kan stötta mig. Jag är så otroligt tacksam att jag hela tiden har haft familj (och ibland riktigt goda vänner) som har kunnat följa med mig på många skitjobbiga möten med läkare och försäkringskassan mm under min långa sjukskrivning. EN gång försökte jag gå själv, vilket slutade med att jag efteråt stod i korridoren utanför min dåvarande läkares rum och hade världens ångestattack och grät hysteriskt i säkert en kvart medan en kurator försökte trösta mig... Inte så kul.

Så jag lyckades ta mig igenom dagens besök. På något sätt. Jag blir så pass stressad och så stel att jag knappt kan prata ordentligt och då är man inte så himla sugen på att ta av sig tröjan för en vilt främmande människa. Även om hon var ganska lugn och försiktig och förstående. Det blir liksom att man spänner hela kroppen så hårt man kan för att överhuvudtaget kunna vara kvar, för skulle kroppen göra som den - och jag- verkligen ville så skulle jag absolut inte vara i det där hemska rummet med den där främmande människan. Själva röntgenbiten var inte någon fara - hade hört och läst att den kan göra lite ont - men det var extremt obehagligt när hon rörde vid mig; det var ju liksom inte min hand hon rörde... Bara jag tänker på det nu så kryper det inombords igen.

Och när hon efteråt sade att man eventuellt kallar tillbaka en på en ultraljudsundersökning om de inte är helt nöjda med röntenbilderna så tänkte jag inombords I helvete heller, det kan ni glömma!...
Jag kollade senare med syrran och hon behövde aldrig göra det så jag hoppas verkligen att jag har samma arvsanlag...! Annars får de kedja fast mig på den där jävla britsen. Fy sjutton säger jag bara!

Så nu är jag HEEELT SLUT i kropp och själ och axlarna värker efter alla spända muskler under dagen och alla jobbiga känslor.
Dessutom har jag bokat tvättstugan imorgon eftersom jag vill ha alla sådana tråkiga hushållssysslor gjorda innan OS börjar, men just nu fattar jag inte hur sjutton jag ska orka städa och tvätta imorgon...

Annie