Välkommen in i Våran Lilla Vrå! Här bloggar jag - en tjej mitt i livet mitt i Sverige - och mina tre underbara hundar. Jag har haft det kämpigt i många år, men nu försöker jag finna lyckan i livet igen och det innebär ett liv fyllt av hundar, handarbete, sport och en bakad kaka då och då:) Hoppas du får det trevligt här hos oss!

måndag 15 juni 2015

Fasansfullt

För det mesta så är jag inte så intresserad av NYHETsflödet som vi bombarderas med varje dag. Det är för mig ett sätt att skydda mig mot eventuella nyheter som kan få mig att må RIKTIGT dåligt. När jag bodde i England så kände jag mig aldrig riktigt trygg. Våld och mord verkade finnas omkring en i samhället hela tiden, och man läste om hemskheter varje dag i tidningarna. Nu när jag försöker att må bättre i mitt liv, så behöver jag inte påminnas dagligen om alla hemskheter som finns i världen eller alla anledningar jag har för att inte lita på människor. Så jag skyddar mig genom att för det mesta undvika nyhetsflödet. Behöver jag verkligen veta något så vet jag att min familj håller mig underrättad.

Men ibland så händer det att även jag engagerar mig i nyheterna och att de griper tag i mig.

Så har det varit när det gäller Lisa Holm. Jag följde rapporteringen när hon var försvunnen och jag hoppades, hoppades på ett lyckligt slut. Och jag blev bedrövad när jag fick reda på att det inte blev så... Som alla andra har jag pratat med mina närmaste om det hemska som hände henne, och om hur något sådant fansansfullt kan hända en ung flicka som bara ska åka hem från jobbet en sommardag...

På Aftonbladets hemsida läste jag en artikel/reflektion som Karin Ahlborg har skrivit om det som har hänt, och jag klistrar in den artikeln här eftersom hennes ord precis beskriver hur jag känner...:

"KINNEKULLE. Baksmällan hänger tung över Blomberg.
En baksmälla som drabbar när hoppfullheten övergått i hopplöshet är den värsta.
Vid caféet där Lisa Holm skulle ha sommarjobbat har byggts en liten mur av blommor och en liten eld av små ljus.
När det är glest med sörjande går två poliser över vägen, från ladan som är avspärrad med blå-vita band, till caféet.
Deras huvuden sänks och händerna knäpps.
För polisen har det inte varit något dussinärende. Det säger Helena Trolläng som är polisens kommenderingschef.
Det har inte varit ett dussinärende för någon.
Inte för nyhetsreportrar och sannerligen inte för våra läsare.
Låt mig säga så här:
Vi skriver ofta om mord - ibland flera gånger dagligen.
De allra, allra flesta berör ingen på djupet annan än de närmast sörjande.
För i de allra, allra flesta fall är offren kriminella som mördas av andra kriminella.
Det finns en risk i vissa miljöer och visst agerande.
Men risk i att jobba på ett idylliskt café i ett försommarsverige så vackert att det svider i hjärtat? Nej.
Att köra moped längs dikesrenar där hundkex och lupiner blommar och vinbärsbuskarna i de prydliga trädgårdarna redan har små, små kart är inget risktagande. 
Det är så väldigt ledsamt att en 17-åring som bara hade fem dagar kvar till sommarlovet och ett helt liv olevt mördas och alla känner ett raseri över att någon tar sig rätten att avsluta det långt i förtid.
Jag tror att sorgen och ilskan dessutom är uttryck för skräck.
Om det inte går att känna sig säker ute på vischan, i ett ljust och öppet landskap som skulle kunna bildsätta en sommarvisa - var ska man då finna trygghet?
Och om en skötsam, glad och trevlig 17-åring kan utsättas för ondska - vem kan då känna sig säker?
På det viset är det en slags välsignelse att de båda polismännen står med böjda huvuden, att tusen människor ville vara med för att hitta Lisa Holm välbehållen och att baksmällan delas kollektivt mellan ett par miljoner människor.
För då är vi helt eniga om att det som hände Lisa Holm är åt helvete."

2 kommentarer:

  1. Det är mycket som är ofattbart!!! Mycket som man förfasas över! Saker som man nästan inte orkar ta till sig ända in i själen för att det är så fruktansvärt. Hur man än försöker så kan man inte förstå.

    SvaraRadera
  2. Ja, man skulle nog inte orka leva om man tog in allt fruktansvärt som finns omkring oss i världen...

    SvaraRadera

Jag och hundarna blir jätteglada om du lämnar en kommentar! Kram!