Bara vi...

Ofta när vi går till hundgården så leker hundarna med andra hundar. Vi känner ett antal ägare och deras hundar häromkring, och mina hundar är sociala så länge det inte är en aggressiv dominant hane. Dessutom är jag den typen av hundägare som VILL att mina pälsklingar ska ha hundvänner och få chans att umgås med sin egen 'sort'. Vi människor kan ju ge hundarna väldigt mycket, men vi kan inte ge dem det sociala samspelet som uppstår med andra hundar. Eftersom jag har tre stycken så sker ju det dagligen här hemma ändå, men det är även roligt för dem att träffa andra hundkompisar och leka och busa en stund. Speciellt för Solstrålen som har stort behov av att springa och få röja runt en stund:)

Dock måste jag säga att ibland är det VÄLDIGT skönt att vara i hundgården helt själva! Dels behöver jag inte vara social och 'trevlig' hela tiden - vilket kan vara väldigt skönt om jag känner mig lite trött och hängig - och dels kan hundarna slappna av och strosa runt och göra sin egen grej utan att fundera på vad andra hundar gör. Och JA, hundar märker vad andra hundar gör; om någon börjar nosa intresserat och intensivt på en fläck så dröjer det inte länge förrän nästan alla andra har kommit dit och ska kolla vad det är...och börjar någon skälla eller spana på något så dröjer det INTE länge förrän alla andra gör detsamma.

Men eftersom mina älsklingar känner varandra så väl och umgås dygnet runt så är de inte fullt så intresserade av varandras sysselsättningar i hundgården, och dessutom händer det ganska ofta att framför allt Solstrålen och Alfahanen börjar leka lite försiktigt efter ett tag. Eller jag kanske ska säga att numera betyder det att Solstrålen skuttar och springer runt en ganska stillastående Alfahane:) Men de leker på sitt vis, och Solstrålen kan springa och skutta runt helt avslappnat.

En sådan stund hade vi i eftermiddags. Det var molnigt och ganska kallt, men vi gick till hundgården och det dröjde inte länge förrän Solstrålen kom igång!

Han hade så kul, och jag mådde bra i själen av att se honom springa i full fart runt oss och försöka få igång brorsorna:) När han till slut bromsar in brukar han springa förbi mig och ibland ge mig en slick eller två av lycka och kärlek - det känns nästan som tacksamhet..!! - och då smälter jag ännu lite mer inombords:) Det känns också bra att se att det inte bara är jag som trivs med att ha tre hundar; de trivs också med att vara tillsammans själva och bara vara vi.

Annie