England's Rose

Jag har precis tittat på en dokumentär om Prinsessan Diana där hennes söner William och Harry delar med sig av sina minnen av deras mamma.

Tårarna rann nerför mina kinder trots att det har gått 20 år sedan hon dog. Det är otroligt att det fortfarande påverkar mig så starkt. Men så har jag också starka minnen från den tiden. Jag bodde ju i England under stor del av 90-talet och fick på nära håll se en del av den brittiska pressens grymma mediabevakning av Diana och resten av kungafamiljen.

Jag kommer heller aldrig att glömma den lördagsnatten hon dog. Jag var på en bordtennisturnering i Liverpool med min dåvarande pojkvän, och på dagen hade min pojkvän gjort illa sitt finger under en match. På kvällen på hotellrummet blev hans finger värre och svällde upp så till slut bestämde vi oss för att åka till akuten. Vi ringde efter en taxi, och under taxiresan fick vi höra på radion att Lady Di hade råkat ut för en svår olycka vilket förstås var väldigt chockande. Efter några timmar på akuten och omplåstring av finger så kom vi tillbaka till hotellet och satte på tvn som direktsände om olyckan. Då fick vi så småningom höra att hon inte hade klarat sig.

Det kändes helt overkligt. Det var tidigt, tidigt på morgonen och vi fick inte många timmars sömn innan det var dags att åka till idrottshallen och spela bordtennis. Dock var det en väldigt konstig stämning i hallen. Många matcher skulle spelas, men jag tror att alla var chockade och hade svårt att koncentrera sig på bordtennisen. Det var nog den enda gången jag var med om en turneringsdag där det allmänna huvudämnet INTE var bordtennis.

Det var bara så otroligt svårt att ta in att denna underbara, vackra, älskade, världsberömda mamma och kvinna inte fanns mer. Hur kunde HON dö???!!! Helt obegripligt.
Och jag tror att hela England kände likadant. Länge...

När jag var tillbaka i London efter turneringen så åkte jag till Buckingham Palace för att titta på det ENORMA havet av blommor som hade lämnats framför slottet... Det var verkligen ett bevis på hur mycket hon betydde för England. Det var verkligen ett land i sorg.

Och jag kommer ihåg att jag följde hela begravningen på tv och grät med resten av världen när Elton John sjöng Goodbye England's Rose. Hennes sista långa resa till begravningsplatsen följde jag också på tvn, och jag kommer ihåg att det stod sörjande människor längsefter nästan hela vägen.
Det går nästan inte att föreställa sig den totala sorg som bedövade en hel nation, trots att jag var där.
Att en enda människa kunde påverka så många människor...det är ofattbart.

Och fortfarande så otroligt sorgligt.

Annie