Nu i dagarna är det tre år sedan min älskade Tyson gick bort💔😢. Och hålet i mitt hjärta finns fortfarande kvar. Inte så att jag gråter varje gång jag tänker på honom, men det känns i min själ att han saknas mig. Livet har liksom inte varit detsamma sedan jag var tvungen att ta farväl av honom... Så länge jag hade honom vid min sida så hade jag min stora trygghet och mitt stora stöd i livet och livet var ändå OK.
Det var ju liksom han och jag...💕💕💕.
På min fotoapp så får jag upp gamla minnen och fortfarande kommer det upp bilder med honom vilket känns fint och rätt. Han kommer ju alltid att vara en viktig del av mitt liv.
 |
| På favoritplatsen tillsammans med Kaxmörten. |
 |
| På gamla soffan vilandes mitt ibland alla mina virkade alster. |
 |
| I stora biabädden som han ibland delade med Solstrålen. |
 |
| Och så en av mina favoritbilder💝. Den är liksom symbolisk för hur inte bara jag utan även Solstrålen och Kaxmörten lutade sig mot våran underbara Tyson💝. Tårarna stiger i ögonen när jag ser denna bild på Solstrålen som söker Tysons trygghet precis som jag gjorde så många gånger.... |
Den som har skänkt mig mest tröst sedan Tyson försvann är Kaxmörten. Han finns ALLTID där vid min sida från morgon till kväll och och alltid villig att ge mig kärlek och närhet när jag behöver det lite extra. Men de senaste dagarna har han inte velat hoppa upp i soffan och har inte varit sig själv. Förhoppningsvis blir han bättre av lite vila, men det påminner mig återigen om att han verkligen inte är någon ungdom och hans tid också är begränsad. Jag vet inte hur jag ska stå ut med den hemska avgrundssmärtan av att förlora honom också...😭💔😭.
De senaste åren känns det verkligen som om livet har tagit mer än vad det ger😔...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag och hundarna blir jätteglada om du lämnar en kommentar! Kram!