Under många år upp till 2015 så broderade jag väldigt mycket korsstygn, och jag startade även en korsstygnsblogg på engelska. Men mot slutet av det året var jag riktigt orolig över min sjukskrivning och jag mådde inte bra alls. Det ledde till att jag helt tappade lusten att brodera, och istället började jag virka igen på allvar. Dels behövde jag inte tänka så mycket och jag fick härlig virkinspiration på nätet och det tog inte lika lång tid att virka saker som det tog att brodera korsstygn.
Och under 3 år så virkade jag massor!!! Mössor, grytlappar, dukar och för första gången ett antal jättefina filtar som jag är väldigt stolt över.
Men så dog Tyson förra året och sakta men säkert så började jag tappa virklusten och glädjen i virkningen försvann. Men så blev jag sugen på att börja sticka istället, och då framför allt att börja med mönsterstickning igen eftersom jag hittade stickdesignern Maja Karlsson som gör väldigt fina och pedagogiska stickmönster. Jag blev snart varm i kläderna och började sticka en typ av mönsterstickning som jag aldrig gjort tidigare och det var kul att handarbeta igen. Så i höstas och under vintern sprutade jag ur mig massor av stickade vantar och mössor i alla möjliga mönster och kände mig väldigt stolt över de fina alster som jag åstadkom.
Men någonstans inom mig under hösten så började jag tänka lite på korsstygn och på att jag kanske skulle ta och leta fram alla mina gamla korsstygnsprojekt jag hade liggande i olika lådor. Jag kom faktiskt så långt att jag en gång tog fram aidaväv och nål, men jag fick ångest när jag satt med det i knäet (kanske undermedvetna minnen från en jobbig tid...) så jag fick lägga undan det igen och fortsätta med mina stickprojekt.
Men så kom Corona, och all sport blev inställd, dvs allt som jag verkligen såg fram emot i år, och mitt liv blev pausat och fyllt med ångest och oro för min egen hälsa och för mina nära och käras hälsa. Och helt plötsligt blev jag lite sugen på att ta fram mina gamla korsstygnsprojekt som med lätthet skulle kunna fylla flera år av min tid framöver. Och när jag fick syn på och köpte en perfekt korsstygnstavla till min systers 45-årsdag så var jag ju bara tvungen att komma över den tidigare ångesten förknippad med korsstygnsbroderierna.
Och det funkade! Nu är det korsstygn som jag längtar efter att hålla på med hela tiden, och det fyller mig med skaparglädje. Och just nu stör det mig INTE ALLS att korsstygn är en väldigt tidskrävande hobby. Vissa projekt kan man ju jobba på i över flera hundra timmar...fast de flesta jag håller på med ligger nog runt 50-100 timmar. Det enda jag vet säkert just nu är ju att som världen ser ut så kommer jag att ha MYCKET tid framöver att fylla...
Det blev ett långt inlägg det här...
Det jag egentligen ville visa är vad jag har broderat på idag.
En liten minitavla med sjömotiv. Jag tror det är något med mitt svajiga mående just nu som får mig att längta till havet och skärgården. Och nu när älskade båten är såld och jag inte kan åka båt längre så får jag fånga skärgården på aidaväv istället. Jag ser redan fram emot att fortsätta imorgon!
Till sist måste jag ju slänga in en söt bild på en sovande Solstråle; det var ju ett antal dagar sedan jag lade upp en hundbild här på bloggen.
Förutom handarbetet så är hundarna min räddning just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag och hundarna blir jätteglada om du lämnar en kommentar! Kram!