Alfahanen är nu mer än 10,5 år gammal och som vi alla vet så räknas ju varje människoår som 7 hundår vilket innebär att han är ungefär 75 år gammal.
Vissa tillfällen märker man inte att han är SÅ gammal; som när han ska springa ikapp med motorfordon som kör förbi hundgården, eller när han leker med sina aktiveringsleksaker, eller när han ska busa med sin bästa kompis (som faktiskt är ännu äldre än honom), eller när han och jag klickertränar och han bevisar att hans hjärna har minsann inte gått i pension än:)
Sedan finns det andra tillfällen när jag märker att han börjar bli till åren, som när han kan ligga och sova i ett lugnt hörn av Våran Lilla Vrå timma efter timma och man inte märker honom. Eller när han 'vänder andra kinden till' när Solstrålen är ovanligt dryg, eftersom han inte tycker det är värt mödan och den extra energin det tar att läxa upp snorungen... Eller när jag ser hur hans päls blir mer och mer grå för varje dag som går.
Men allra mest märks det nog på promenaderna nuförtiden. Han anser nämligen numera att man måste ha liggpauser under promenaderna. Och allra viktigast är det när det finns mjuk och skön snö att slå sig ner i:)
Försöker jag få honom att resa på sig innan han tycker att han har vilat klart, så tittar han på mig...och lägger sig lite mer till rätta:)) Det brukar sluta med att jag sätter mig på huk brevid honom och kliar honom lite extra, för han är ju så underbar och jag är SÅÅ tacksam för varje ny dag jag få ha honom hos mig!
Ibland rullar han runt och gör en hundängel i snön, eller kör ner huvudet i snön och nosar lite extra...
...och då blir han ju ännu sötare med lite snö på nosen:)
Jag förstår att en 75-åring behöver en vilopaus då och då så jag brukar låta honom hållas; det börjar bli svårare och svårare att 'säga emot honom' och lättare och lättare att skämma bort honom ju äldre han blir:) Och lite egenheter får man ju ha när man har nått en sådan aktningsvärd ålder. Fast ibland kan det ju bli lite drygt när han ska ligga ner och filosofera typ tre gånger på en tiominuterspromenad speciellt när den sista gången är precis utanför våran port...:)
Jag hoppas han vet hur mycket jag älskar honom; min underbara kloka egensinniga fyrbenta pensionär!
Matte Annie
Det vet han nog!
SvaraRadera