VÅRAN LILLA VRÅ

Min Älskade Tyson,

Det har gått nästan två veckor sedan vi sade adjö till dig och som vi saknar dig här hemma. 
Det är så tomt utan dig. 
Igår kväll hörde jag några ljud i lägenheten och det var nästan som om att du var här med oss. Jag såg att Solstrålen stirrade på något som inte jag såg...kan det ha varit din ande? Jag vill så gärna tro det för det gör det lättare för mig. Jag frågade Solstrålen och Kaxmörten om de trodde det var du, och då tittade Kaxmörten på mig med så mycket sorg i ögonen att det högg till i mitt hjärta. Vad skulle vi inte göra för att ha dig här igen??

På kvällarna när vi går och lägger oss så brukar jag titta på inspelade filmsnuttar på dig. Det gör ont men får mig också att känna mig närmare dig, och som att du faktiskt finns kvar i våra liv. 

Det är inte bara jag som saknar dig tyvärr. Kaxmörten har haft det riktigt jobbigt. Dels saknar han din trygga närvaro precis som jag, och dels misstänker jag att han känner att han måste vakta mig extra mycket nu när jag mår dåligt och du inte kan vakta mig. Du vet ju vad han tycker om främlingar, och nu har det blivit ännu värre. Jag är rädd för att han ska försöka skydda mig och kanske försöka bita vissa människor som kommer för nära, speciellt om jag inte är förberedd. Därför får han ha munkorg när vi är bland andra människor på dagarna. Det känns hemskt mot Kaxmörten, men jag skulle inte klara av om något skulle hända och jag fick säga adjö till honom också... Och som om inte allt det vore nog så har Kaxmörten dessutom blivit lite halt efter att vi var i hundgården igår. Du kan ju tänka mig vad orolig jag blir av en sådan sak; jag är ju så rädd för att förlora honom och Solstrålen också.

Solstrålen verkar må ganska bra allmänt sett. Du vet ju hur han är; full av energi och bus och glädje. Men det märks tyvärr att han saknar dig när jag ska lämna honom och Kaxmörten hemma själva. Du kommer väl ihåg hur Solstrålen tyckte om att sitta nära dig när jag gick iväg? Nu när han inte kan göra det längre så har han istället börjat yla när jag går, vilket innebär att han drar igång Kaxmörten också, vilket i sin tur har inneburit att grannarna har klagat. I helgen blev det för mycket och jag bröt ihop totalt när grannarna klagade efter att jag hade varit hemifrån några timmar och jag kände mig så misslyckad och utpekad som dålig hundägare. Du vet ju hur obehagligt jag tycker det är att störa grannarna och hur mycket ångest det kan leda till för mig. 

Så det är inte bara att jag måste klara mig utan dig och din lugnande närvaro och försöka hantera den sorgen. Nu har jag dessutom flera problem med dina brorsor som jag måste försöka ta itu med. Och ärligt talat känns det omöjligt just nu; det har liksom blivit FÖR MYCKET att hantera den senaste tiden. Vad jag önskar att jag återigen kunde begrava mitt ansikte i din mjuka päls och lyssna på dina rogivande andetag... just nu känns det som om jag aldrig kommer att känna det lugnet inombords igen.

❤Jag älskar dig Tyson❤ 

MATTE