Välkommen in i Våran Lilla Vrå! Här bloggar jag - en tjej mitt i livet mitt i Sverige - och mina tre underbara hundar. Jag har haft det kämpigt i många år, men nu försöker jag finna lyckan i livet igen och det innebär ett liv fyllt av hundar, handarbete, sport och en bakad kaka då och då:) Hoppas du får det trevligt här hos oss!

måndag 30 januari 2017

Har du slutat att blogga???

Den frågan har jag faktiskt fått några gånger de senaste månaderna:) Trevligt tycker jag eftersom jag kan räkna mina läsare på typ handens fingrar, haha. Fast jag antar att det är bättre att ha några få, engagerade läsare än många läsare som inte bryr sig...eller?

Tro't eller ej, men planen var faktiskt att komma igång med bloggen ganska så direkt efter förra inlägget, men så blev inte fallet.
Efter förra inlägget spenderade jag några dagar med att ta in mitt 'nya' liv utan oro och ångest över sjukskrivningen. Efter att ha våndats sååå länge så var det svårt att förstå vad som just hade skett i mitt liv.

Men på fredagen - den 13:e ska jag väl också nämna - ramlade min mamma illa hemma hos sig och krossade armbågen, och jag fick åka dit och ringa efter ambulans och sedan sitta på akuten med henne i drygt 7 timmar. Mamma blev inlagd på sjukhuset för att invänta en komplicerad operation - vilket inkluderade plattor och skruvar - och sammanlagt var hon på sjukhuset i en vecka.

Det var en jobbig upplevelse för mamma men det var nog nästan ännu värre för mig tror jag. Eftersom jag inte har en egen familj så är mamma och pappa och min syster min närmaste familj. Jag har inga barn att sätta i fokus och ingen man som jag kan luta mig mot eller få stöd av, utan det är mamma och pappa jag fortfarande vänder mig till när det krisar. Detta innebär förstås att jag har en stor ångest inför tanken på att någon gång förlora dem. Vem ska jag då vända mig till? Vem kommer att bry sig om mig då?

Det var en massa jobbiga tankar och känslor som blossade upp för mig under den här tiden, och det fanns ingen energi kvar till att ta hand om hushållsarbetet i våran lilla vrå. Och alla julsaker fick vara uppe alldeles för länge och disken stod orörd alldeles för länge. Och dammtussarna blev allt fler och fler...

Men till slut fick mamma komma hem, och nu har hon börjat komma igång igen med vardagen - även om hon kommer att ha en gipsad/bandagerad oduglig armbåge ett bra tag framöver. Dock är det skönt att se att hon mår förhållandevis bra, och på det stora kan klara sig själv. Min systerdotter åker dit efter skolan några gånger i veckan och jag och syrran hjälper mamma med handling mm på helgen. Och när jag ser att mamma mår bättre så har jag också kunnat slappna av igen.

Dock har jag varit riktigt trött och haft mycket problem med värk så jag kämpar fortfarande med att få saker gjorda här i våran lilla vrå. Det blir ju väldigt tungt och svårt när man alltid är själv, och när det inte finns någon annan som kan hjälpa till när man själv inte mår bra. Men nu börjar jag i alla fall komma i kapp så smått och jag börjar få LITE överskottsenergi som kan läggas på att blogga. Hoppas jag:)
Så, som de brukar säga på Melodifestivalen...
NU KÖR VI!

Solstrålen: Vad GÖR matte??
Alfahanen: Jag tror hon städar..!
Solstrålen: Ja just det; jag hade nästan glömt hur det såg ut...
Lika bra att vi håller oss undan!
Annie

1 kommentar:

  1. Vad roligt att du börjar komma på banan igen, saknar dina inlägg. Hoppas att din mamma kryar på sig. Ens mamma är alltid ens mamma. Om tre veckor är det nio år sedan min mamma dog och jag har fortfarande svårt att acceptera det och har inte kunnat sörja ordentligt heller eftersom jag hela tiden känner att jag måste räcka till för alla andra. Jag hade fyra små barn när hon dog, de är äldre nu, en pappa som blev änkling efter 40 år i symbios, morföräldrar i 90 årsåldern som miste sin enda dotter. Min enda mamma, min bästa vän som jag alltid kunde vända mig till och som alltid stöttade mig. Som alltid älskade mig vad som....
    SV: Jag brukar faktiskt skrapa bort lite grädde från semlorna då jag kan tycka det blir för mycket. När vi var barn ville min bror inte ha någon grädde och numera har jag en dotter som vill ha utan grädde och en som vill ha utan mandelmassa. Men min pappa har alltid älskat semlor, det är nog det bästa han vet!

    SvaraRadera

Jag och hundarna blir jätteglada om du lämnar en kommentar! Kram!