VÅRAN LILLA VRÅ

Jag måste vara ärlig att säga att jag inte visste om jag skulle orka skriva ett inlägg ikväll, men just NU är magvärken - med hjälp av en värmedyna - nästan borta så jag tänkte att jag passar på att skriva några rader. Som ni tappra som följer mig vet om så har jag alltid haft som mål att skriva ett blogginlägg varje dag, men just nu - efter allt som varit och som jag har mått det senaste året - så är jag inte säker på att jag orkar/klarar av det... Men jag gör så gott jag kan och det jag orkar, och det får räcka tänker jag. Det är ju inte direkt så att jag tjänar pengar el dylikt på bloggen, och inte heller har jag massor av läsare så 'no big deal'....

Hursomhelst, detta har varit en riktigt jobbig helg. Jag har haft en konstant jobbig mensvärk och legat på soffan med uppdragna knän under en filt med en värmedyna på magen. Jag har alltid haft ganska mycket mensbesvär, och de senaste åren har den ju blivit ännu jobbigare. Över jul/nyår hade jag mens i TVÅ VECKOR och nu, bara två veckor senare, fick jag mens igen! Min medicin har inte hjälpt tillräckligt mycket de senaste gångerna, och det har varit riktigt jobbigt att orka gå hundpromenaderna när jag egentligen bara vill ligga dubbelvikt... Nästan varje gång jag äter så blir värken värre vilket inte direkt är något kul. Det enda magen verkar klara av någorlunda bra är frukt men det har jag knappt råd att köpa vilket också är frustrerande.
 Igår kväll innan läggdags var jag så less och bara satt och grät och grät och grät och längtade som en galning efter att få borra ner huvudet i pälsen på min trogna stöttepelare och beskyddare Tyson och lyssna på hans trygga andetag, och saknaden var fruktansvärd... Det känns så orättvist att han inte kan vara här med mig längre när jag mår skit och verkligen behöver honom här vid min sida. Det är ett hål i min själ som ibland känns bottenlöst... Och nu gråter jag igen...

Jag har läst mycket om klimakteriet nu på slutet för det är säkerligen det min kropp går igenom och de jobbiga känslorna inombords är inte direkt lättare att hantera när hormonerna löper amok i kroppen. Jag antar att det kan vara någon slags 'tröst' att det är en tillfällig period - kanske 'bara' något år - som inte kommer att vara för evigt, men det gör det ändå inte speciellt lättare att just NU hantera all mensvärk, och min underliggande depression och den stora saknaden efter min allra bästa vän.