Det känns verkligen som om jag är i en svacka just nu när det gäller bloggandet. Det har hänt mycket jobbigt de senaste månaderna som jag inte alltid vill skriva om; samtidigt har det påverkat mig och gjort att jag inte mår så bra. Vilket i sin tur gör att jag inte har den minsta inspiration till att skriva blogginlägg. Till och från funderar jag på om jag skulle ta en bloggpaus, men då är jag rädd att jag aldrig skulle komma igång igen. På något sätt så fyller ändå bloggen någon form av funktion i mitt liv; det är liksom en påminnelse att jag lever mitt lilla liv - hur fjuttigt och ointressant det än är - och försöker finna någon mening med det.
Och just nu är det verkligen något jag funderar på...eller rättare sagt försöker att INTE fundera på för då skulle jag bli galen... Vad är det egentligen för mening med livet??? När livet som pågår omkring en innehåller olyckor och sjukdomar och oro inför framtiden så undrar jag ibland...? Kanske saknar jag en positiv motpol i mitt liv som väger upp det negativa som händer i livet...? Hundarna hjälper mig ju normalt sett men med oron och stressen över Alfahanen så är det ju också negativt. Och de andra två hundarna är ju 10 år och 7,5 år och jag vet inte hur länge de kommer att leva. Och så finns oron för hur jag ska ha råd med hundar framöver. Min magra ekonomi tillåter inte direkt för några stora framtidsplaner eller drömmar, men hundar MÅSTE bara finnas i mitt liv för annars skulle jag inte orka leva i min egen vardag.
Jag har hört människor säga att barn ger livet en mening, men det har jag ju tyvärr inte. Inte heller en partner, och det känns dessutom som en omöjlighet framöver. Jag har varit med om så mycket jobbigt att jag inte tror jag skulle kunna lita på ännu en ny människa och släppa in den personen nära mig även om det var ett alternativ.
Nej, just nu försöker jag bara begrava mig i handarbete (virkning) och sport (ishockey) och hundarna för att undvika att fundera på vad framtiden för med sig och vad det är för mening med allt detta som kallas livet...?
Och Washington förlorade sin match i natt så nu är det 7:e och avgörande (i första rundan) imorgon natt. Och som det känns just nu kommer de att förlora och åka ut ur Stanley Cup-slutspelet och mitt liv kommer te sig ännu lite mer tungt. Fast jag hoppas jag har fel. Annars är det bara att hoppas på att Nicklas Bäckström bestämmer sig för att vara med i ishockey-VM i maj...det skulle vara en LITEN tröst.
Annie
Styrkekram <3
SvaraRaderaNej, tyvärr är det nog ingen som vet men jag kan berätta vad jag tror och vad som hjälper mig och det har inget med religion att göra. Jag tror att vi lever flera liv och att vi får med oss kunskap från varje liv. Att motgångarna lär oss saker i ett större perspektiv än här och nu. Att de vi mister finns med oss även om vi inte kan se dem, i en annan dimension. Inte upp i himlen utan att de kan förflytta sig mitt ibland oss, finnas med oss i jobbiga stunder, se vår glädje. Utan tron på att mamma och mina änglakatter finns hos mig skulle jag nog inte kunnat resa mig efter de försvunnit fysiskt ur mitt liv. Livet är inte rättvist men att vi får de prövningar vi klarar av och att vi ändå blir starkare människor även om vi tycker att vi gärna kunnat klara oss utan alla desssa prövningar.
SvaraRaderaVad gäller bloggandet är jag själv också velig emellanåt, tycker att mitt liv mest består av jobb och hushållsarbete men jag försöker jobba med mig själv och den biten och har nått stora framsteg det senaste halvåret. Instagram är ju snabbare och enklare man jag gillar ju att skriva. Nu har jag jubileumsdag på nätet i veckan så det lär som vanligt dyka upp ett sådant inlägg om mina funderingar på mitt liv på internets vara eller icke vara...