Mitt lyckopiller

Ibland går jag och Solstrålen ut på egna små äventyr. Alfahanen orkar inte med så långa promenader nuförtiden och Kaxmörten kan ibland bli väldigt upphetsad när vi stöter på andra hundar. Och ingen av de två kan gå lösa. Men det kan Solstrålen. Solstrålen är faktiskt lättare att ha lös än att ha i koppel.

Men den största anledningen till att jag tar med mig honom ut - förutom att han behöver motionen/stimulansen - är att jag brukar bli på gott humör av det. Vi går till någon skogsdunge eller äng där han kan vara lös och sedan mår jag bara så bra av att se hans oförställda lycka.

Det går liksom inte att undvika att bli smittad av hans livsglädje när han springer runt och nosar, men framför allt springer till mig stup i ett för att få en liten godbit. Ögonen lyser, öronen fladdrar, benen sprätter och svansen viftar och han ser bara så glad ut!

Och kan vi dessutom vara i en vacker miljö så blir det ännu bättre.

Han är mitt alldeles egna underbara lilla lyckopiller som alltid sprider sin livsgläjde omkring sig.

Om jag dessutom kan slänga ut lite godsaker som han kan söka rätt på så är hans lycka fullständig.

Och jag kan gå hemåt efter ett tag med känslan att livet inte är så illa ändå...
Tack vare min älskade Solstråle❤.

Annie