Då föll tårarna...

Jag vaknade på morgonen till att regnet öste ner. Jag försökte dock ignorera vädret eftersom idag var dagen då Nicklas Bäckström skulle ta hem bucklan till vår lilla stad där han växte upp, gick i skolan och spelade ishockey så ofta han kunde i våran lilla ishall som numera heter Nickback Arena. 

Idag var en stor dag för vårat samhälle.

Ishallen skulle öppna kl 11.30 så jag gick dit själv i regnet och var framme vid ishallen runt 11.15. Det var sjukt  mycket bilar utanför hallen så många hade redan kommit och tack och lov hade de redan öppnat dörren till ishallen.

Det var skönt att slippa regnet utomhus, men tyvärr var det ISKALLT inne i ishallen och folk hade på sig vinterjackor. Jag har bara varit där någon gång för läääänge sedan så jag hade ingen aning om att det skulle vara så kallt. Tack och lov hade jag en collagetröja under regnjackan, men det var inte alls tillräckligt varmt så jag satt i 30 minuter och försökte att inte tänka på hur kallt det var...
Jag roade mig med att ta lite kort på rinken medan den stod tom...

 ...och rensade lite bilder på min telefon och tittade på alla människor som anlände hela tiden. Jag har sett lite olika åskådarsiffror efteråt, men jag skulle tro att det var ungefär 1500 människor där till slut.
Efter ett tag kom Bäckis gamla lagkamrater när han spelade i Valbo ut på isen och andra människor i Valbo som betytt något för honom, samt alla ungdomslag i föreningen.

Dessutom var hans familj på plats på andra sidan isrinken inklusive hans sambo och två barn...

I väntan på att huvudpersonen skulle anlända filmade jag lite för att fånga atmosfären som var väldigt varm trots den iskalla hallen...

Men till slut började festligheterna och vi fick en introduktion av den bästa ishockeyspelaren någonsin från Valbo. Hallen har ingen jumbotron men vi fick lyssna på lite sportsreferat mm från hans bedrifter och sedan var det dags för Bäckström och Stanley Cup bucklan att komma in på isen...

Det var helt magiskt med stående ovationer och taktfasta applåder...

...och jag rös över hela kroppen. Ord kan inte beskriva hur stort det var att vara där just då...

...och jag ler fortfarande stort när jag tänker på det! Jag kan bara föreställa mig hur stort det måste ha känts för Bäckis! Han har sagt flera gånger att det har varit hans allra största dröm att ta hem Stanley Cup bucklan, och det kändes verkligen i den hallen just då! Han blev intervjuad och konferenciern var så tagen av situationen att han kom av sig och bara stod och tittade på Bäckis och skrattade generat. Och det märktes att Bäckis kände likadant. Det var nog då som tårarna började rinna nerför mina kinder och jag fick anstränga mig för att inte stå och snörvla högt😭. Det kändes bara såå himla stort efter alla år som jag har följt honom i Washington Capitals och sett den ENORMA besvikelsen som det nästan alltid favorittippade laget kände varje år när de åkte ut ur Stanley Cup. Jag har ju själv suttit och gråtit i soffan ett antal gånger på grund av den besvikelsen, så det är väl inte mer än rätt att jag skulle stå där idag och gråta av glädje för att vi ÄNTLIGEN fick uppleva det här helt unika stora sportsögonblicket! 

Sedan blev Bäckis uppvaktad - återigen - av Gävle Kommun och sedan av hans gamla ishockeyklubb Valbo HC.

Sedan avtäcke klubben en bild som hade blivit upphissad i taket i Nicklas Bäckströms ära.
Inte mer än rätt när ishallen numera är uppkallad efter honom.

Innan den här helt magiska stunden var över så tog Nicklas Bäckström mikrofonen och jag passade på att spela in större delen av hans tal som fick mina krokodiltårar att rinna igen...

En slutlig stående ovation för Bäckis och den tjusiga Stanley Cup bucklan av alla oss som var där och delade den här magiska stunden med honom😭.

Jag stannade kvar på läktaren och tittade på när han tog foton med sitt gamla lag...

...och sedan fick alla barnen på isen ta varsin bild var med Bäckis och bucklan. Och han var så fin med barnen och pratade med dem och visade dem hur de skulle stå.

Jag bara njöt av att stå och titta på honom och bucklan och kunde liksom inte riktigt fatta att det hela var verkligt. Dessutom önskade jag verkligen att jag hade haft ett barn i handen så att jag hade kunnat ställa mig i kön och ta ett kort med Nicklas och bucklan😉. Idag var det ju bara barnen och de som kände/hade känt honom som fick vara med på ett kort...😥

Jag stod nog kvar på den alltmer tomma träläktaren i 45 minuter och tittade på det som pågick på isen. Jag hade en sådan stark känsla av att jag inte ville att det hela skulle ta slut och att jag bara ville hålla fast vid ögonblicket. Det har varit så underbart att åka och titta på Bäckström PÅ RIKTIGT hela TRE gånger de senaste 4 dagarna, så det kändes sorgligt att det var slut med det... Men till slut började jag frysa riktigt ordentligt, och sedan kom jag på att jag ju faktiskt har biljetter till en välgörenhetsmatch på fredag i Nickback Arena då Bäckis ska spela tillsammans med Peter Forsberg m fl... Tröstad av den tanken lyckades jag slita mig ifrån ishallen och gå förbi den långa kön med barn och föräldrar (kön gick hela vägen ut på parkeringen) som väntade på att få ta kort med Valbos främste ishockeyspelare genom tiderna och den största bucklan inom sport.

Annie