En vacker stund

Jag och Alfahanen var ute på en promenad och gick förbi våran lokala affär. Då ser jag en äldre man som jag känner igen. Jag har ibland sett honom gå med en äldre labradortik, och vi har sagt 'hej' och Solstrålen har nosat lite på tiken. Idag gick mannen med en rullator på väg mot affären, men när han såg oss så styrde han rullatorn åt vårat håll. Eller rättare sagt åt Alfahanens håll.

Jag och Alfahanen stannade upp och mannen kom fram till oss och sträckte på en gång fram handen mot Alfahanen som nosade på mannen. Jag försökte fråga om labradoren, men mannen hörde mig inte utan var upptagen med att klappa Alfahanen på huvudet. Så märkte mannen att jag försökte säga något så då vred han på sin hörapparat och jag frågade om hunden.

Nej, hon - Hera - var i himlen, berättade han. Sedan tittade han leende på Alfahanen och fortsatte att klappa honom. Den äldre, vänliga mannen tittade på mig med varma ögon och berättade hur han brukar ha en pall brevid sig ibland och hur han helt plötsligt kunde känna att det var Hera som i stället stod brevid honom, och hur den tanken kunde få honom att få tårar i ögonen. Men hon blev i alla fall 14 år, sade han med tårar i ögonen. Och jag kan inte låta bli att klappa mannen på hans hand som vilar på handtaget på rullatorn

Och han fortsätter att klappa Alfahanen med en rynkig hand och säger flera gånger vad fin han tycker att Alfahanen är. Och Alfahanen nosar försiktigt på honom och på rullatorn och står tålamodigt stilla medan mannen smeker hans huvud. Jag tar fram en hundgodisbit ur fickan och ger till mannen som tar emot den  och tittar på Alfahanen och säger att 'han ska ta den fint' (vilket Alfahanen alltid gör) och så låter han Alfahanen ta godisbiten ur hans hand. Och han fortsätter att le och klappa Alfahanen och säger återigen hur fin han är. Jag ser hur det verkligen lyser om mannen när han står där och tittar på Alfahanen och smeker hans lena huvud. Och Alfahanen är som vanligt tålamodig, och det är nästan som att han förstår hur viktigt det är att mannen får klappa honom...

Nej, nu ska jag inte störa er längre, säger mannen. Tack för att du stannade, säger han sedan och jag ger honom  en värmande klapp på axeln innan han sakta styr rullatorn mot affärens ingång.

Jag och Alfahanen går hemåt medan tårarna sakta börjar rinna nerför mina kinder. Jag vet inte om jag gråter för att mannen inte längre har sin hund hos sig, eller för att jag tänker på alla äldre människor som inte kan ha djur hos sig längre, eller för att mannen var så tacksam för att jag stannade...
Eller gråter jag för att jag återigen har fått bevittna hur enormt viktig djur kan vara för oss människor? Kanske gråter jag för att jag föreställer mig dagen då jag inte längre får ha min underbara Alfahane hos mig, eller för att jag just fick ta del av en otroligt känslosam stund och att Alfahanen och jag kunde ge sådan glädje åt en gammal man..?

Jag torkar mina tårar och smeker min underbara Alfahane en extra gång på huvudet och känner en enorm tacksamhet i mitt hjärta över att jag får dela mitt liv med en sådan underbar varelse som inte bara berikar mitt liv men många andras också...

Annie