Tänk vad lyckligt lottad jag är...

...som har en sådan UNDERBAR syster som jag står så nära och delar så mycket kul med:)

Som små tillbringade vi mycket tid tillsammans tack vare att vi åkte båt med mamma och pappa på helgerna och sommarloven, och fast på en båt så hade vi inte så mycket att välja på än att ha varandra som lekkamrater. Och när vi dessutom delade en minimal sovruff så var vi ju ännu närmare varandra:) Tack och lov så fungerade det i stort sett bra genom åren, trots att det skiljer fem år emellan oss. Jag har många mysiga minnen av oss spelandes kortspel, eller ligga och prata på kvällarna innan vi somnade, eller åka iväg på små utflykter bara hon och jag. Som storasyster var jag kanske styrande i leken många gånger men jag tror ändå att vi umgicks mycket som vänner:)

Och vårat syskonband har fortsatt att vara starkt, trots att hon tidigt träffade svågern och bildade egen familj medan jag flyttade utomlands. Vi prioriterade båda två att prata mycket på telefonen med varandra trots dyra kostnader; vi kunde båda två prata om våra respektive liv med varandra och stötta varandra i våra olika världar. Syrran sade till och med ett tag efter jag hade flyttat hem att hon saknade de där samtalen vi hade...men nu tror jag nog att hon har lärt sig att uppskatta att jag finns på mycket närmare håll:)))

Visst har vi haft några fnurror på tråden och små bråk genom åren, men det har aldrig varat länge och vi har alltid kunnat reda ut det, och numera ser jag henne inte som bara min lillasyster, men även min bästa vän som jag älskar att spendera tid med!

Det är sååå många gånger jag känner det där osynliga men ack så starka bandet mellan oss...

Det kan vara under stunder när vi pratar om vårt gemensamma intresse för handarbete och hur vi kan stötta och uppmuntra varandra när vi håller på med våra olika projekt. (Det märks framför allt hur viktigt den biten är när julen närmar sig, för då kan vi plötsligt inte prata lika mycket om det eftersom vi båda håller på med hemliga julklappar. Och att inte kunna prata ordentligt om våra handarbeten känns riktigt konstigt...även om vi också skrattar åt det, och njuter desto mer på julaftonen när vi kan visa varandra igen vad vi har hållt på med!)

Det kan vara när vi pratar om livets svårigheter och jag vet att jag alltid kommer att ha min systers stöd och kärlek vad som än händer...

Det kan vara när jag är jättesjuk och har panikångest för att bli inlagd på sjukhus och syrran då lovar att hon kommer att finnas vid min sida hela tiden om hon så måste sova på en stol...

Det kan vara när vi pratar och skrattar åt något och bara en - för oss talande - min emellan oss får oss båda att gapskratta:)

Det kan vara när vi pratar om något som bara hon kan förstå, vilket får mig att känna en sådan enorm tacksamhet att jag får vandra på livets väg med henne vid min sida. För att inte tala om de gånger hon förstår mig utan att vi ens behöver säga något till varandra:)

Jag må ha haft en hel del otur i livet, men när det gäller en syster så har jag VERKLIGEN haft TUR!

Annie