300...och en ängel.

Det är jubileumsfirande här på bloggen! Gårdagens inlägg var mitt 300:e inlägg sedan jag startade bloggen förra våren. Ganska häftigt att jag har klarat av att hålla igång den så länge och att jag har klarat av att skriva NÄSTAN varje dag, även om orken och inspirationen ibland har trytigt. Speciellt med tanke på att jag inte har så stor läsarskala...om jag har tio läsare per dag så är jag riktigt nöjd, haha! Det är ju ganska skönt i och för sig, för det ställer inte så höga krav på mig som bloggare, och jag kan svamla på om allt möjligt här utan att någon bryr sig nämnvärt - haha!

Idag var också en dag när jag besökte min terapeut Pia för sista gången - så vitt jag vet. Det var inte sista gången för att jag är 'frisk' utan det var sista gången för att landstinget inte godkänner flera gånger - oberoende på om jag behöver mer hjälp eller inte. Helt j-a knäppt kan jag tycka! Jag kan ju betala själv förstås, men det finns ju inte en chans att jag har råd med 1000 kronor för en timme på min sjukersättning.

Som vanligt var det skönt att sjunka ner i hennes patientsoffa och få lätta lite på trycket. Hon har från första början (5-6 år sedan) förstått mig och lyssnat på mig och stöttat mig och satt ord på mina känslor och beteenden som jag själv inte har kunnat finna ord för. Att hon själv har haft erfarenheter av hur det är att bo i England har ytterligare hjälpt mig att känna förtroende för henne från dag 1.

Från vårt sista samtal idag tog jag med mig några ytterligare insikter om mig själv:

- När jag blir riktigt stressad eller känner mig utsatt så tar min REPTILHJÄRNA (ja, psykologer säger faktiskt så!) över, dvs ens mest djupgående, primitiva instinkter/känslor. Då blir reaktionen en av de tre följande: flykt, slåss eller paralyserad. För min egen del är det ALLTID FLYKT om jag kan; annars paralyserad. Det finns ingen chans att jag kan vara 'rationell' i de här situationerna eftersom den delen av hjärnan kopplas bort och reptilhjärnan tar över.

- Jag saknar helt tilllit till människor och världen när det gäller mig själv. Däremot har jag inte något problem att lita på veterinärer när det gäller mina hundar. Lustigt; eller hur?!

- Jag måste SE att något verkligen händer/ att det blir ok innan jag kan tro på det. Därför kan jag inte koppla bort min oro eller min ångest förrän det som plågar mig är avklarat och bakom mig. Jag saknar tilllit till att saker och ting ordnar sig eftersom jag har förlorat tilliten till världen och inte litar på att människor och livet behandlar mig väl. Och även om jag de senaste åren har blivit mentalt sett LITE bättre (typ 5 %...) på att koppla bort viss oro, så kan jag inte styra över kroppens reaktioner. Det är därför jag får problem med framför allt magen - min 'kroppskompass' - så fort jag blir stressad eller orolig.

Det är sååå skönt att ha Pia som ett bollplank när jag ska försöka förstå mig själv och mina reaktioner, och hon är alltid på min sida och får mig alltid att må bättre och hjälper mig att till och med kunna skratta åt mig själv ibland. Att jag har kommit så pass långt på vägen som jag ändå har sedan jag kollapsade för sju år sedan, är till stor del tack vare henne. När vi har suttit och pratat i en timme så känner jag mig alltid bättre - och mindre knäpp än vanligt - och går därifrån med ett leende.

Hon är verkligen - och kommer alltid att vara - en av mina änglar i världen.

Och för någon som har väldigt svårt att lita på människor så är det stort.

Annie