Just nu har jag en tv-kanal (TMC) som visar massor av gamla filmer, och häromdagen spelade jag in en dokumentärfilm om Elvis Presley från 1972 som heter Elvis på turné. Jag har suttit och tittat på den och också friskat upp minnet om Elvis Presley via internet; bland annat för att se vilket år han gick bort (1977).
Det är flera saker som har slagit mig när jag tittar på den här dokumentären där man ser honom åka från den ena utsålda konserten till den andra. Först och främst var han en OTROLIG sångare med en gudomlig röst och en otrolig karisma; jag sitter som trollbunden när han sjunger vissa låtar... Sedan kan man ju inte låta bli att slås av den enorma HYSTERIN och den intensiva bevakningen omkring honom som person och kändis, och vilken otrolig press det måste ha varit för honom. Inte konstigt att han var beroende av mediciner för att fungera... Han turnérade dessutom intensivt fram till sin död (han skulle börja en ny turné dagen efter han dog t ex) så trycket på honom som person måste ha varit på max hela tiden. Jag slås framför allt av en enormt vemodig känsla av att han egenligen vigde sitt liv till sina fans och att han dog på grund av dem, vilket skulle vara enormt tragiskt...
Slutligen slås jag av ett behov att skaffa mig en samlings-CD med Elvis största hits; hans musik låter lika bra nu som den gjorde för 40 år sedan...
Ha det bra,
Annie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag och hundarna blir jätteglada om du lämnar en kommentar! Kram!