NINE ELEVEN

Nine Eleven...det var vad man kallade 11 september 2001 i England. Och det var där jag var den ödesdigra dagen som ingen någonsin kommer att glömma.

Jag satt i mitt lilla rum på morgonen och skulle skriva på mitt avslutande litterära forskningsprojekt som skulle vara inlämnat ett par tre veckor senare. Min lilla tv var på i bakgrunden. Helt plötsligt bröt de det vanliga morgonprogrammet för att visa bilder från New York, och jag kunde inte tro mina ögon när jag såg de där första fruktansvärda bilderna av det första flygplanet som kraschar in i byggnaden... och sedan fortsatte jag att stirra på bilderna som förmedlades... nästa flygplan som kraschar in i nästa byggnad...människor som faller från fönstrena...bilder från Washington...tornen som rasar...jag kunde inte sluta titta. Fortfarande nu när jag tänker på det så är det helt ofattbart vad som skedde. Hela den dagen satt jag som fastnaglad framför min lilla tv medan mitt arbete blev ogjort. Och känslan av otrygghet tiodubblades av oron för om London var nästa mål i siktet för terroristerna. Det tog mig säkert en vecka innan jag kunde fokusera på mitt forskningsarbete igen, och det tog mig många månader innan jag kunde åka tunnelbanan i London utan att stirra på mina medpassagerare och undra om någon av dem var en terrorist ute efter att döda människor. Varje gång jag kom upp ur tunnelbanesystemets många gångar så drog jag en djup suck av lättnad - var man ovanför marken hade man i alla fall en chans att fly om något skulle hända...

Mindre än ett år senare var jag i New York och då besökte jag Ground Zero. Jag såg det enorma hål som var kvar efter tornen som hade kollapsat...jag såg den hundratals meter långa minnestavlan där alla namn stod på de personer som hade omkommit i Nine Eleven...jag såg minnesbilder i affärerna och restaurangerna runtomkring Ground Zero där man visade hur det såg ut under och efter attentatet, och vad New York-borna hade gått igenom...

Ground Zero

Precis som människorna i New York inte ville att besökarna skulle glömma vad som skett, så hoppas jag att världen aldrig glömmer bilderna på människorna som försökte rädda sig själva genom att hoppa från tornen den dagen, alla människor som dog helt i onödan, och alla familjer vars liv slogs i spillror den dagen. Och jag hoppas innerligt att jag aldrig får se något liknande igen.

Ground Zero idag.

Annie 

 

P.S. Kaxmörten är åter hemma med oss igen, tack och lov! D.S.