Där satt jag igår kväll framför tv och broderade på mitt nya projekt med något gott att äta på bordet brevid mig. Livet kändes ok och jag mådde bra fylld av positiva tankar på korsstygn mm. Då... KNASTER känner jag i munnen och helt plötsligt har jag en bit tand i handen och ett stort hål i munnen där emaljen borde sitta...
'NEJ, NEJ, NEJ!!!' hör jag min själ skrika. 'JAG VILL INTE VETA AV DETTA!' 'Ta mig härifrån!' skriker hela kroppen och jag känner det som om jag är fångad i en av mina mardrömmar där alla tänder ramlar ur munnen på mig... Ångesten kommer ögonblickligen som ett brev med posten och tårarna sitter i halsen och jag har INGEN ANING om hur jag ska orka att ta mig igenom detta... Livet som kändes bra för en minut sedan har snabbt raserats av en tandbit och känns omöjligt att hantera... Så otroligt känslig är jag... Och så otroligt svårt för andra att förstå hur otroligt dåligt jag kan må över så - för andra - små saker. Allt jag vill göra är att fly från situationen och komma tillbaka när allt är bra igen. Och vilken otrolig mängd energin som krävs att 'stanna kvar' i mitt liv -istället för att fly- är omöjligt att förstå för de som inte har min sjukdomsbakgrund...
Så... jag ska försöka fortsätta med mitt broderi och inte tänka på bomben som finns i min mun...om resten av tanden kommer att hålla tills jag kommer till en tandläkare...och hur mycket det kommer att kosta...och hur krångligt det blir att laga... och hur jag ska orka ta itu med det...och hur jag ska kunna äta något utan att vara livrädd för att mera tandbitar ska lossna...och hur jag ska kunna betala för hundarnas sprutor...och hur jag ska kunna spara ihop till en ny buffert för hundarna... och hur jag ska bära mig åt att leva när jag är så fylld av ångest...
Kram gumman!
SvaraRadera