Välkommen in i Våran Lilla Vrå! Här bloggar jag - en tjej mitt i livet mitt i Sverige - och mina tre underbara hundar. Jag har haft det kämpigt i många år, men nu försöker jag finna lyckan i livet igen och det innebär ett liv fyllt av hundar, handarbete, sport och en bakad kaka då och då:) Hoppas du får det trevligt här hos oss!

tisdag 31 januari 2017

Hundarnas tur

Eftersom jag igår uppdaterade er på mitt liv, så är det väl idag dags att berätta om hur mina älskade hundar har haft det de senaste månaderna:)
Eftersom det är vinter så har hundarna spenderat mycket tid med mig i soffan medan jag har handarbetat. Det är till exempel en daglig kamp mellan mig, Kaxmörten och Solstrålen om vem som ska lägga beslag på den underbara elektriska filten:)
 
 
Eftersom jag nu är klar med förra årets julklappar och inte behöver stressa med handarbetena, så har jag försökt att se till att Kaxmörten får ligga och mysa hos mig en del istället för att jag handarbetar.
 
 
Det är egentligen inte någon större uppoffring; det är som ni ser riktigt mysigt att ha honom ihopkrupen bredvid mig:)
 

 Andra gånger är han nöjd med att ligga och sova bredvid mina ben medan jag handarbetar:)

 
 
Vi har haft snö till och från, och Alfahanen - som älskar snö lika mycket som mig - har ibland fått leta ordentligt efter snöhögar att rulla sig i. Det händer ganska ofta att jag medvetet går en extra runda förbi en kvarliggande snöig gräsmatta eller en snöhög eftersom jag vet hur mycket han tycker om att ligga i snön och mysa:) Dessutom är det nog svalt och skönt för honom att ligga och vila en stund i snön; han är ju ändå elva år och 7 månader.
 

Vi har varit en del i hundgården (när marken inte har varit täckt av is) så att framför allt Solstrålen kan få springa av sig. Jag orkar ju inte alltid gå så långa promenader.


Vi har även varit hundvakt ett antal dagar åt  några hundkompisar, så då har vi gått till hundgården lite extra mycket för att de ska kunna busa tillsammans och göra av med energi utomhus.



I stort sett har hundarna mått bättre än vad jag har den senaste tiden.
Alfahanen har haft ett svullet blodöra  (läs mer om det HÄR) efter nyår. Tack och lov har han inte varit ett dugg besvärad av det så vi har bara väntat på att svullnaden ska gå ner av sig själv.
 
 
Efter att svullnaden går ner så skrumpnar örat ihop lite grann ('blomkålsöra'). Samma sak hände för några år sedan med det andra örat, så nu har han två matchande skrynkliga öron.
Men han är fortfarande världens finaste❤❤❤
 
Annie

måndag 30 januari 2017

Har du slutat att blogga???

Den frågan har jag faktiskt fått några gånger de senaste månaderna:) Trevligt tycker jag eftersom jag kan räkna mina läsare på typ handens fingrar, haha. Fast jag antar att det är bättre att ha några få, engagerade läsare än många läsare som inte bryr sig...eller?

Tro't eller ej, men planen var faktiskt att komma igång med bloggen ganska så direkt efter förra inlägget, men så blev inte fallet.
Efter förra inlägget spenderade jag några dagar med att ta in mitt 'nya' liv utan oro och ångest över sjukskrivningen. Efter att ha våndats sååå länge så var det svårt att förstå vad som just hade skett i mitt liv.

Men på fredagen - den 13:e ska jag väl också nämna - ramlade min mamma illa hemma hos sig och krossade armbågen, och jag fick åka dit och ringa efter ambulans och sedan sitta på akuten med henne i drygt 7 timmar. Mamma blev inlagd på sjukhuset för att invänta en komplicerad operation - vilket inkluderade plattor och skruvar - och sammanlagt var hon på sjukhuset i en vecka.

Det var en jobbig upplevelse för mamma men det var nog nästan ännu värre för mig tror jag. Eftersom jag inte har en egen familj så är mamma och pappa och min syster min närmaste familj. Jag har inga barn att sätta i fokus och ingen man som jag kan luta mig mot eller få stöd av, utan det är mamma och pappa jag fortfarande vänder mig till när det krisar. Detta innebär förstås att jag har en stor ångest inför tanken på att någon gång förlora dem. Vem ska jag då vända mig till? Vem kommer att bry sig om mig då?

Det var en massa jobbiga tankar och känslor som blossade upp för mig under den här tiden, och det fanns ingen energi kvar till att ta hand om hushållsarbetet i våran lilla vrå. Och alla julsaker fick vara uppe alldeles för länge och disken stod orörd alldeles för länge. Och dammtussarna blev allt fler och fler...

Men till slut fick mamma komma hem, och nu har hon börjat komma igång igen med vardagen - även om hon kommer att ha en gipsad/bandagerad oduglig armbåge ett bra tag framöver. Dock är det skönt att se att hon mår förhållandevis bra, och på det stora kan klara sig själv. Min systerdotter åker dit efter skolan några gånger i veckan och jag och syrran hjälper mamma med handling mm på helgen. Och när jag ser att mamma mår bättre så har jag också kunnat slappna av igen.

Dock har jag varit riktigt trött och haft mycket problem med värk så jag kämpar fortfarande med att få saker gjorda här i våran lilla vrå. Det blir ju väldigt tungt och svårt när man alltid är själv, och när det inte finns någon annan som kan hjälpa till när man själv inte mår bra. Men nu börjar jag i alla fall komma i kapp så smått och jag börjar få LITE överskottsenergi som kan läggas på att blogga. Hoppas jag:)
Så, som de brukar säga på Melodifestivalen...
NU KÖR VI!

Solstrålen: Vad GÖR matte??
Alfahanen: Jag tror hon städar..!
Solstrålen: Ja just det; jag hade nästan glömt hur det såg ut...
Lika bra att vi håller oss undan!
Annie

tisdag 10 januari 2017

Det kom två brev...

 ...från  FÖRSÄKRINGSKASSAN...

...bara jag såg kuverten så steg illamåendet inombords och det började susa i hjärnan...

...ångesten och oron som jag har burit på så länge steg till ytan i ett nafs och kroppen började skaka...

...jag ringde mamma för att inte bryta ihop totalt...

...ångesten inombords gjorde att jag knappt kunde hålla i telefonen eller prata ordentligt...

...och så var jag med skräck i sinnet tvungen att öppna kuverten..

...vad skulle de plåga mig med nu?...
...räckte det inte med 6 år av ångestfyllda möten och omöjliga handlingsplaner som jag inte klarade av och återkommande självmordstankar...
...skulle jag klara av att ta mig igenom allt det igen?...
...skulle jag sjunka ner i depressionens djupa, djupa hål återigen då livet knappt går att hantera?...


"...det har inte framkommit något nytt som påverkar din sjukersättning...Vi kommer att göra en ny uppföljning om några år..."

Jag fick läsa orden om... och om... och om igen... Det kändes som om jag hade vunnit högsta vinsten på lotto! Försäkringskassan har äntligen, äntligen förstått att hur jag mår!! ÄNTLIGEN kan jag börja se en framtid igen. ÄNTLIGEN kan jag börja andas igen. ÄNTLIGEN kan det bli någorlunda ro i själen. ÄNTLIGEN får jag fokusera på att ta mig igenom varje dag i livet så gott jag kan utan att känna av en mental giljotin som konstant hänger över mitt huvud. Det räcker med att dagligen leva med värk, depression, sömnsvårigheter, social fobi och PTSD...

Nu ska jag fokusera på att hitta mig själv igen och ta in min nya livssituation. Att finna energi och levnadslust igen och att se fram emot saker igen! Att kunna tänka längre än till vad som så länge har känt som skräckens månad januari 2017.
Jag vet inte om jag kommer att blogga exakt varje dag just nu, men det är min tanke att komma tillbaka till det så fort jag kan. Jag måste bara fokusera på att andas, landa mentalt i min nya verklighet och att återigen finna någon slags form av inre livsglädje. Men det kommer...och mina älskade hundar finns som vanligt med mig varje steg:)

Annie


söndag 8 januari 2017

Min katt...

Våran rutin varje morgon här i Våran Lilla Vrå är att jag går och gör mig i ordning i badrummet medan hundarna ligger kvar och slappar i sovrummet, och då ofta i min säng. Så även idag. Skillnaden var att när jag kom in i sovrummet igen kunde jag bara se TVÅ hundar... Kaxmörten var försvunnen. Medan jag funderade på om han var under sängen, så såg jag en svag skugga bakom gardinen...? Alltså mellan gardinen och fönstret där det bara finns en smal fönsterbräda.
Näää...du skojar...!


VAD GÖR DU KAXMÖRTEN?!

Mycket riktigt, där sitter han på fönsterbrädan!!! Det har han ALDRIG gjort förut vad jag vet!
Han står ofta och spanar ut genom fönstret men då har han alla fyra tassarna på fåtöljen som står under fönstret...!


Om jag får gissa så är anledningen till denna nya utsiktsplats är att det finns ett antal snygga fyrbenta tikar som löper i våran omgivning och som luktar SUUUPERGOOOTTT och då blir ju som ni vet mina grabbar helt tossiga! Jag hoppas dock att han inte använder den här platsen så ofta; även om han tror att han är smidig som en katt så vet jag annorlunda...
Men vad jag är glad att jag har mina pälsklingar som ger mig kärlek och får mig att le varje dag!

Annie

lördag 7 januari 2017

Födelsedag!

Idag fyller Kaxmörten 8 år! Helt otroligt att jag har haft honom så länge och att han nu räknas som en 'gammal' hund. Vi firade med att vara i hundgården en stund med en hundkompis och genom att äta lite extra gott (och extra mycket) hundgodis. Dessutom vankas det korv till middag så jag hoppas han har haft en bra dag:)
Här kommer lite bilder på Kaxmörten och hans brorsor från den senaste månaden...

Väntar på matte...


 
Mattes 8-åring:)

Redo för jultomten:)

Solstrålen är redo för smaskiga julklappar på julaftonsmorgonen.

Alfahanen öppnar sina julklappar.

 

Har du inga fler julklappar matte?!



 
Kaxmörten passar sin bästa julklapp!

Flera godsaker!

Det är jobbigt att fira jul:)
 


Mys i sängen medan matte springer upp och ner till tvättstugan.


Kaxmörten väntar på att få öppna sin födelsedagspresent
 Tack och lov har jag alltid kunnat fina glädje och tröst hos hundarna hur dåligt jag än mår. Min bloggtorka kommer dock att fortsätta ett tag för just nu finns det inte något över inombords för bloggen på grund av stress och oro för framtiden. När jag tänker på att skriva något här så känner jag bara ett tomrum inombords och sitter bara och stirrar på skärmen. Det jag klarar av att fokusera på nu är att titta på sport och virka (förutom de obligatoriska hundpromenaderna).

På återseende,

Annie



Annie